Vi är inte förbrukade – vi är erfarna och orädda
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2014-03-07
Nedjma Chaouche: Vädra ut tabut om klimakteriet och ge nytt syre åt kvinnokampen
Allt som inte dödar, gör en starkare, sägs det. Det är fel. Enligt denna tes ska man bli extra sporrad av ha det kämpigt. Utan elände, ingen framgång, således.
Vilken lögn!
Skulle den teorin stämma så skulle vi kvinnor vara halvvägs upp till himlen, efter att ha sprängt oss förbi och genom glastaket. Vi skulle ha samma löneutveckling som männen – särskilt efter 55. Vi skulle slippa den nu pågående diskussionen kring vad samtycke till sex är, eller, om det vill sig illa, ta oss till kvinnohus för att inte bli ihjälslagna framför barnen.
Våra modiga systrar skulle inte behöva springa omkring och visa sina bara bröst offentligt i länder där det är förenat med livsfara att bara säga emot en man.
Själv växte jag upp i ett konservativt land, Schweiz, och i en tid då allt nedanför hakan var ett enda no-no. Lägg därtill en delvis nordafrikansk bakgrund så blir det mesta väldigt grumligt och tabu. Även ovanför hakan. Om man är tjej, vill säga.
Allt var förbjudet, utom att gå till skolan och genast komma hem efter dagens sista lektion. Vill du klä dig i byxor? Aldrig i livet! Du sågs tala med en jämnårig kille, vad ska det betyda? Ljug inte! Du vet att du åker ut detta hem så snart du blir myndig, till dess lyder du. Hör du det? Du får inte måla dig, du ska se glad ut, du ska inte ha svarta kläder, du måste ha en bh, du får inte ha håret utsläppt. Skaffa dig gärna höga betyg, men kom inte och be om att få träffa dina polare på kvällstid!
Att växa upp som flicka där och då var som att gå på tunn is varenda dag.
Nu revolterade jag ändå så pass att jag gjorde mig omöjlig i den mossiga patriarkala miljön, och skickades bort. Och revolt ja, det är väl en sanning med modifikation – jag sa ifrån så mycket jag vågade innan jag blev slagen sönder och samman. För att slutligen deporteras och få ett nytt liv här i Sverige.
Man blir inte starkare av att slåss, man får fler sår, man blir dubbelt så trött och jävligt arg och ibland desperat.
Bara för att åtminstone försöka komma upp till ytan och få lite syre. Och sedan – om krafterna räcker – kämpa ännu mer för att försöka komma ikapp de som hunnit längre och varvat oss flera gånger om.
Det handlar om överlevnad och om livsvilja.
Nu skriver vi anno 2014, och några av oss lite äldre brudar outar oss i en ny bok, ”Hej Klimakteriet”, om hur det är att komma i klimakterieåldern.
Vi som sinat, som är post-fertila, som antas vara förbrukade och slemsköra. Ska det vara nåt att snacka om när Syrien blöder och Ukraina krampar och Venezuela imploderar?
Är inte vi, de privilegierade klimakterietanterna i Sverige lätta att avfärda och fnysa åt?
Nej! För det är dags att tala lika högt om övergångsåldern som om allt annat tabubelagt. Det får räcka nu.
Har man redan som mycket ung bokstavligen fått på truten för att man är till kvinna född - och fortfarande lever - måste man agera. Det är jag skyldig mig själv.
Tabun, orättvisor, dumhet, allt bara tillåts fortsätta gro till en ogenomtränglig massa om du stillatigande ser på.
Fördomarna om klimakteriet ska inte få växa sig stora som bortglömda dammråttor. Det är nu vi ska ta död på myten om kvinnokroppens åldrande. Vi ska tala om hur det är att mogna, bli erfarna och orädda. Vi ska inte längre bara hänvisas längs bak i kön, till doktorns hormonskafferi.
Klimakteriet är bara en kort och välkommen fas, åtminstone för mig. Numera har jag och mina medsystrar många år på oss att fortsätta utvecklas, kanske fler år än någonsin tidigare.
Därför ska vi städa ur, vädra, få in nytt syre så att vi kan kämpa vidare.
För att slippa allt tal om att vara förbrukade och uträknade. För att stötta varandra, våra döttrar och söner och alla ”fittkravaller” i världen.
Nedjma Chaouche Liljedahl