Bostadsbristen backar oss till Fattigsverige
Professorer: Största krisen sedan miljonprogrammet drabbar barnen
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2020-02-19
DEBATT. I Uppdrag granskning den 12 februari fick vi följa hur den arbetslöse Stefan och hans två barn flyttar runt mellan olika vandrarhem i Göteborg. Familjen beviljas endast nödbistånd eftersom familjen av socialtjänsten betraktas som strukturellt hemlös. Därmed ska han själv lösa familjens bostadssituation, trots att han knappast hade sådana referenser som fastighetsägare frågar efter.
Hade han och familjen betecknats som socialt hemlös hade situationen varit en annan och då hade han och hans familj fått hjälp att lösa familjens bostadssituation. Utifrån barnens perspektiv måste man fråga sig hur detta rimmar med ett barnrättsperspektiv.
Dessutom verkar det vara slöseri med skattepengar, eftersom han trots allt fick bo på vandrarhem till dyra kostnader.
Bakgrunden till Stefans och många andra familjers situation är att Göteborg och Malmö under 2019 har infört rutiner om nödbistånd. Socialtjänsten i dessa kommuner skiljer på två grupper, nämligen, socialt- och strukturellt hemlösa. I barnfamiljerna är det ytterst barnen i familjerna som drabbas.
Att barnfamiljer befinner sig i hemlöshet är inte någon ny företeelse, även om Uppdrag granskning talar om ”den nya hemlösheten”. Sedan 2005 har Socialstyrelsen i sina nationella kartläggningar presenterat uppgifter om barn och barnfamiljer som befinner sig i hemlöshet.
Av den senaste kartläggningen som Socialstyrelsen gjorde 2017 var drygt en tredjedel av alla hemlösa (11 167) föräldrar till barn under 18 år.
24 150 barn hade någon förälder i hemlöshet under mätveckan. Socialstyrelsen hade svårt att få in uppgifter om hur många barn som befann sig i hemlöshet, men i rapporten konstateras:
”Sammantaget skattas 10 500–15 000 barn ha bott i någon form av hemlöshet under mätveckan, stadigvarande eller växelvis. Ytterligare 3 600–7 300 barn skattades ha föräldrar som var i hemlöshet, där deras kontakt var regelbunden, sporadisk eller saknades helt” (Socialstyrelsen Hemlöshet 2017 sida 61).
Eftersom socialtjänsten är det yttersta skyddsnätet har den fått ta konsekvenserna av bostadsbristen i landet. Men att låta detta gå ut över barnen är förkastligt.
Man kan förstå socialtjänstens pressade situation. Men det är stötande att göra åtskillnad mellan olika grupper utsatta. Ytterst har den svenska hemlösheten en strukturell bakgrund. Många kommuner har inte tagit sitt ansvar och byggt bostäder för olika grupper med olika stora plånböcker.
Jämfört med de övriga nordiska länderna har Sverige den högsta hemlösheten om vi jämställer sätten att räkna. Både Norge och Finland har pressat ner sina hemlöshetssiffror rejält genom att öka bostadsbyggandet.
Även vår egen historia visar på sambandet mellan bostadsbyggandet och hemlöshetstalen. Efter miljonprogrammet var bostadsförsörjningen nästan fullständig och hemlöshetstalen var mycket låga. Då hade vi inte den här typen av problem.
I dag befinner vi oss i den största bostadskrisen sedan miljonprogrammet. Sedan millennieskiftet 2000 har befolkningen i Sverige ökat med närmare 1,5 miljoner invånare, medan nyproduktionen av bostäder inte till närmelsevis följt denna utveckling. Finns det inte bostäder till alla är det de svagaste som blir utan.
Sedan år 2000 har det kommit ett mycket stort antal utredningar och rapporter i Sverige som entydigt pekat på sambandet mellan hemlösheten och bostadsbristen.
Ett axplock av alla utredningar kan nämnas:
- Kommittén för hemlösa, slutbetänkande 2001: ”Att motverka hemlöshet – En sammanhållen strategi för samhället”, SOU 2001:95
- ”Vräkning och hemlöshet - drabbar också barn”, SOU 2005:88
- ”Trösklar till bostadsmarknaden: om hemlöshet som ett bostadsmarknadsproblem”, Boverket 2010.
- ”Bostad sökes - Slutrapport från den nationella hemlöshetssamordnaren”, 2014.
- ”Ju förr desto bättre – vägar till en förebyggande socialtjänst”, Framtidens socialtjänst SOU 2018:32.
Dessa och ett stort antal andra utredningar har i princip unisont gjort tre konstateranden.
- De kommunala insatserna måste samordnas mellan dem som sköter bostadsförsörjningen och socialtjänsten som har hand om de hemlösa.
- Kommunerna måste bygga fler bostäder som motsvarar invånarnas behov.
- Socialtjänsten måste använda metoder som har vetenskapligt stöd.
Forskningen visar också att orsakerna till att människor blir hemlösa är av mycket sammansatt art. Det går inte att peka ut en orsak eller att skilja grupper åt.
Kategoriseringar, härbärgen och vandrarhem löser inte hemlösheten. I Socialstyrelsens kartläggning av hemlösheten 2017 var 0,33 procent av svenskarna hemlösa. Att börja spalta upp dessa grupper i stället för att långsiktig lösa deras bostadsproblem, är att backa utvecklingen tillbaka till det gamla Fattigsverige där man skiljde på värdiga och ovärdiga fattiga och hade oförmåga att lösa deras grundläggande problem.
Hans Swärd, professor vid Lunds universitet i socialt arbete som forskar om fattigdom, hemlöshet och sociala problem.
Per Eriksson, professor vid Lunds universitet, rektor för universitetet 2009 – 2014 samt generaldirektör för Vinnova 2001 – 2008.
Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.
Läs fler artiklar i ämnet här
Så här skriver du en debattartikel