Vi hade kunnat stoppa aids
Henning Mankell, m fl: Vi ska nagla fast de politiska ledarna som sviker folken
Ansvarsskyldighet var temat när Världsaidsdagen igår högtidlighölls för 19:e året. Men vilka är det som ska hållas ansvariga för den katastrof som hiv/aids utgör? Och att epidemin tillåts fortsätta växa?
Det är hög tid att vi utkräver ansvar av de ledare som strör vackra löften omkring sig, men åstadkommer desto mindre.
Redan 1984 fanns tillräcklig kunskap för att stoppa aids-epidemin. 1987 antog WHO och FN:s generalförsamling en global strategi som hade kunnat förhindra den katastrofala utvecklingen i Afrika, Indien och Östeuropa. Om världens ledare hade levt upp till sina åtaganden.
Nu blev det inte så. Istället har sjuttio miljoner människor drabbats och inget land är förskonat.
Historien har varit fylld av utfästelser som lett till varierande, alltför ofta undermåliga, resultat. Till exempel: 2003 presenterades det djärva initiativet 3 by 5; senast 2005 skulle tre miljoner hiv-infekterade i fattiga länder få tillgång till bromsmediciner. Med facit i hand kunde man konstatera att man inte ens hade nått halvvägs. Detta bakslag till trots höjdes budet ytterligare vid G8-mötet i Gleneagles 2005: Nu var det Universal Access som gällde, en förespegling att alla hiv-smittade skulle garanteras behandling?
Desto mindre har man talat om prevention, vilket bidragit till 11 000 nya personer smittas varje dag.
En hög ambitionsnivå är ofta någonting positivt, men i slutändan är det resultaten som räknas. Nu har människor som arbetar mot hiv/aids tröttnat på tomma löften. Världens ledare ska hållas ansvariga för sina utfästelser och inte längre komma undan med till intet förpliktigande retorik.
Ryssland är ett av de länder där hiv sprids snabbast. Har Vladimir Putin gjort vad han kunnat för att skydda befolkningen från smittan? Hur bemöts de som redan infekterats?
Sydafrika har flest HIV-infekterade i världen, över 5 miljoner – de flesta under 25 år. Vilket betyg ska eftervärlden sätta på Thabo Mbeki? Som i det längsta förnekat sambandet mellan hiv-viruset och aids? Eller på hälsoministern som bestämt hävdat att aids bäst bekämpas med rödbetor och vitlök – alltmedan den sydafrikanska dödssiffran i aids motsvarar en Estonia-katastrof om dagen.
Också Bush-administrationen har gjort stor skada i världen genom sin fundamentalistiska betoning av avhållsamhet och motstånd mot kondomer.
Det är lätt att ha åsikter, men åsikter förslår inte om man vill kunna sätta press på regeringar som inte lever upp till sina åtaganden, eller för att kunna lyfta fram de goda exemplen. Det behövs mätinstrument som på ett sakligt och objektivt sätt kan kontrollera att löften och åtaganden infrias.
Därför har Aids Accountability International (AAI) bildats, med stöd av utrikesdepartementet, UNAIDS och en rad organisationer. Avsikten är att utveckla ett index som samtidigt blir en ranglista över kvaliteten på de åtgärder som vidtas i kampen mot hiv/aids, dels preventivt, dels för att ta hand om de medicinska, sociala och ekonomiska konsekvenserna. Det är ingen lätt uppgift att mäta någonting så komplext, och än svårare blir det då olika länder har stora skillnader i ekonomiska förutsättningar och sjukdomsbörda. I nordvästra Europa är 0,2 procent av den vuxna befolkningen infekterad, i södra Afrika upp till 34 (!) procent – hur ska dessa länder kunna jämföras på ett rättvist sätt? För att lösa detta har AAI satt samman en panel av ledande vetenskapsmän inom ekonomi, sociologi och medicin från välkända institutioner som London School of Economics, Human Research Council i Sydafrika, Harvard och Karolinska Institutet.
Med ett effektivt indexsystem kommer vi att kunna se vilka som brister i sitt ansvarstagande, men vi kommer också att se vilka åtgärder som verkligen gör nytta. Redan i dag kan vi vara säkra på en sak: Aldrig så vackra löften utan verklighetsförankring föder mer frustration än hopp. Med Aids Accountability Index kommer vi att kunna nagla fast de politiska ledare som sviker folken.
Dagens debattörer
