12 timmar på hårda bänkar och med snuskiga toaletter

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Publicerad 2014-11-12

Marianne Gillgren: Vem tar det politiska ansvaret för nedrustningen av akutsjukvården?

Omkring klockan 22 står vi vid kassan, min väninna och jag. Kassan på Södersjukhusets akutmottagning i Stockholm. Hon har ramlat och skadat sig i huvud, axel och knä. Det ser inte bra ut. Min väninna har minnesstörningar, svårt med balansen och känselbortfall i hela höger sida.

Vi sätter oss och väntar i väntrum B. Hårda bänkar. Obekvämt. Stökigt av tidningar, godispapper med mer på borden. Väninnan har ont och är trött.

När vi väntat i över två timmar får vi komma in till sköterska. Hon skriver in min väninna, tar blodtryck, blodprover med mer. Därefter slussas vi ut i korridoren, till en brits och en stol. Här ligger redan klasar av patienter längs väggarna. Och här blir vi fram till 03:30, då vi körs in i ett rum. Min väninna somnar trots smärtor. Jag sitter och försöker hitta en bekväm ställning på stolen bredvid henne.

Timmarna går. Ingenting händer. Är vi bortglömda? Just nu mycket svårt att se underhållningsvärdet i denna situation.

Gör ett toalettbesök. Toaletten snuskigare än toaletterna på våra värsta bensinmackar. Sprickor i väggarna, slitet. Det luktar illa.

När klockan är runt 6 går jag till receptionen och säger att nu orkar vi inte längre.

Nej, inte vi heller, säger personalen. Såhär är det varje natt. Vi försöker säga ifrån. Men ingen lyssnar eller snarare det händer ingenting. Och ändå har man här i Stockholm gett fortsatt politiskt förtroende till dem som är ansvariga för den här underdimensioneringen.

Det är tydligen såhär man vill ha det, säger sjukvårdspersonalen.

Väninnan vaknar och tycker jag bör få lägga mig på britsen ett tag. Vi byter plats, men nu dyker äntligen en läkare upp. Klockan har hunnit bli 06:40. Han är noggrann, läkaren, och föreslår röntgen av huvud, axel och knä. Ny väntan. Vi blir åter utkörda i korridoren. Här pågår nu städning, personalskifte, påfyllning av sjukhusmaterial och det är iskallt. Huttrande likt två små fåglar trycker vi oss intill varandra på britsen. Ingen omsorg. Inget att äta.

Klockan 08:15 hämtas väninnan till röntgen och till sist klockan 09:30 kommer en ny läkare och ger det uppmuntrande beskedet att ingenting enligt röntgenbilderna tycks vara allvarligt skadat. Ganska exakt 12 timmar efter vår ankomst kan vi lämna Södersjukhuset.

De frågor som inställer sig är: varför har man underdimensionerat akutsjukvården till den grad att en skadad patient ska behöva vänta i 12 timmar för att få sin diagnos?

Är det rimligt med så lång väntan innan en patient med oerhörda smärtor får träffa en läkare?

Hur försvarar man det nya gigantiska skrytbygget, Nya Karolinska sjukhuset, för miljarder kronor med färre antal vårdplatser i Stockholm samtidigt som dagens akutsjukvård inte fungerar?

Vem tar på sig det faktiska politiska ansvaret för denna nedrustning inom sjukvården?

Undrar Marianne Gillgren,

f.d. reporter på Sveriges Television,

efter en mycket lång natt på Södersjukhusets akutmottagning