Vår köttfrossa gör att grisarna far illa
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2014-05-23
Vänsterpartiet: Den som vill minska grisarnas lidande ska äta mindre kött
Vi gläds åt det stora engagemanget för grisarnas bästa. Men samtidigt går det inte att komma från känslan att det kastas sten i glashus då brösttonerna höjs mot utländskt kött och det svenska grisköttet framställs i Sörgårdstermer. Sedan 1950 har köttkonsumtionen i världen mer än femfaldigats. Bara i Sverige har konsumtionen gått upp med 40 procent sedan 1990.
Är det någon som tror att detta inte inverkar på hur vi behandlar våra djur? Hur de avlas fram? Hur de föds upp? Hur de transporteras? Hur de slaktas?
Uppfödningen av grisar i många EU-länder är värre än i Sverige. Att kapa grisarnas knorrar och att fixera suggor i bås under långa perioder är oacceptabelt och dessutom i strid med EU:s lagstiftning. Detta förfarande måste upphöra. Vi har agerat både mot EU-kommissionen och mot den svenska regeringen för att något ska hända.
Men det går inte att komma ifrån att förhållandena för våra svenska 2,5 miljoner konventionellt uppfödda grisar inte heller lämnar något större utrymme för rätten till ett naturligt beteende, som vår svenska djurskyddslag slår fast. Några minns kanske Djurrättsalliansens bilder för ett par år sedan. Organisationen hade dokumenterat förhållandena på ett 90-tal svenska uppfödare som avslöjade en förfärlig behandling av djuren.
Svinproduktion är en högst centraliserad och industrialiserad företeelse. I Sverige föds den absoluta merparten av grisarna inomhus på betonggolv utan möjlighet till utevistelse (ungefär en procent är KRAV-grisar, och för dem gäller andra regler). Miljön är torftig och stimulansfattig. Diarré, magsår, luftvägssjukdomar och beteendestörningar är några vanligt förekommande åkommor. Hangrisarna kastreras utan bedövning. Det handlar om över 3000 griskultingar om dagen som får sina testiklar uppskurna. Utan bedövning. Unga grisar transporteras ofta till en intensivuppfödning. Efter sex månaders torftigt liv väntar en ny djurtransport med minimalt utrymme till ett slakteri. I Sverige trängs två fullstora grisar per kvadratmeter på djurtransporten.
Grisar är intelligenta och sociala djur. Får de leva ett naturligt grisliv går de utomhus och bökar, bygger bon och lever i grupper. Att böka är en del av deras grundläggande beteende. Men dagens intensiva produktion omöjliggör detta.
På sistone har det också blivit vanligt att svenska grisproducenter skickar grisar både för intensivuppfödning och för slakt i andra länder, främst Polen och Tyskland. Djurtransporten blir längre än den svenska gränsen, åtta timmar. Det är grisarna som får betala priset i form av ökat lidande.
Här finns det mycket att göra. Våra offentliga upphandlare ska kunna ställa höga djurskyddskrav i upphandlingen av livsmedel. Handeln måste också ta ett större ansvar och utesluta kött som producerats på ett alltför oetiskt sätt. Vi vill också ha en obligatorisk ursprungsmärkning av allt kött, inklusive de sammansatta varorna.
Men vi kommer aldrig att lösa dessa systematiska missförhållanden om vi inte klart och tydligt uttalar att vi måste konsumera mindre kött. Det är den snabbt ökande köttkonsumtionen som fört med sig den intensiva produktionen där djurens rätt till naturligt beteende inte respekteras. Med en minskad köttkonsumtion minskar vi inte bara våra utsläpp av växthusgaser, vi får också bättre förutsättningar att behandla djuren på ett mer anständigt sätt. EU:s subventioner till köttindustrin måste därför avskaffas, EU:s normer för djurskydd måste höjas, vi vill också ha en djurskyddsgaranti så att alla länder kan gå före på djurområdet och vi behöver en handlingsplan för minskad köttkonsumtion och mer vegetariskt i Sverige och i EU.
Mikael Gustafsson
Jens Holm