Är detta ett brott?
Gunilla Nordenfors: När samhället sviker måste kvinnor få skydda sina barn
I samband med rättegången i Eksjö mot de tre kvinnorna vid kvinnojouren i Tranås har det ställts krav på att vi på kvinnojourerna ska ”utreda” och ”undersöka” kvinnorna som söker vår hjälp.
Tranåskvinnorna har gett stöd till en kvinna som skyddat sina barn från pappan. Dagligen kommer kvinnor och barn till kvinnojourerna, i hela landet, för att de är rädda för barnens pappa på grund av både misshandel och sexuella övergrepp. Ofta har papporna även misshandlat barnen direkt eller indirekt.
Kvinnojourernas arbete går ut på att stödja kvinnor när de inte blir trodda och/eller inte får stöd av samhället. Det var därför vi startade kvinnojourerna från början och av samma anledning behövs vi fortfarande. Under de snart 30 år som kvinnojourerna funnits har det varit av största vikt att kvinnor har haft rätt att vara anonyma och att vi inte har fört journaler. Därför har kvinnor vågat berätta för oss och kunnat se möjligheten att lämna sin våldsamma man.
Ingen kräver av mansjourer och fadersrättsgrupper att de ska ta reda på om den man som de stödjer är kvinnomisshandlare eller incestförövare innan de uppmuntrar dem och stödjer dem i att driva vårdnadstvister. Vårdnadstvister används av dessa män till att fortsätta terrorisera kvinnor och barn och kontrollera dem.
I dag är det i stort sett omöjligt för mammor att skydda sig och sina barn mot en våldsam pappa utan att han får vårdnaden. Det innebär att hon tvingas begå ett brott om hon ska göra det som är rätt för barnen.
Två tredjedelar av alla vårdnads-/umgängestvister innehåller någon typ av våld mot mamman eller barnen (Maria Erikssons avhandling: ”I skuggan av pappa”).
Mammor som gömmer sig med sina barn tvingas leva under oerhörda påfrestningar. De offrar hela sitt liv, sin utbildning och sitt jobb. De blir fysiskt sjuka av stressen och pressen på dem. Livet uppfylls av processande. Deras ekonomi blir totalförstörd av advokatkostnader, rättegångskostnader och böter för uteblivet umgänge, och de riskerar att hamna i fängelse.
Hur kan någon tro att någon utsätter sig för detta utan att vara övertygad om att det är nödvändigt?
Det är något stort fel med vårt samhälle när det kan bli nödvändigt att gömma sig med barnen.
Nyligen kom det till allas kännedom hur en flicka i Vetlanda utnyttjats sexuellt av sin pappa under flera år. Pappan hade ensam vårdnad. Socialtjänsten hade inte brytt sig.
Det som har hänt i Vetlanda är ingen enskild händelse. För inte så länge sedan kom det fram att en annan flicka, som pappan fick vårdnaden om mot mammans vilja, hade utsatt flickan för sexuella övergrepp i åratal, till och med tvingat henne att föda hans barn.
Trots att mamman hade berättat för både socialtjänst och skola att pappan var våldsam och dömd för våldtäkt så fick flickan inte hjälp.
Över hela landet utsätts barn på liknande sätt. Ett fåtal fall tas upp i massmedia. Mammor och barn berättar om övergrepp, polisanmälningar görs. Åklagare lägger ner utredningen med motiveringen att brott inte kan styrkas.
Nitton av tjugo polisutredningar om sexuella övergrepp på barn läggs ner (enligt Christian Diesen, professor i processrätt).
Socialtjänst och domare gör inte sitt jobb, det vill säga en riskbedömning, utan hänvisar till nedlagd polisutredning. Det som från början handlade om våld och övergrepp mot både mammor och barn blir reducerat till en konflikt mellan föräldrarna, orsakad av mamma som inte vill lämna barnen till pappan.
Hon kan naturligtvis inte bortse från vad barnen har berättat för henne. Alla blundar och håller för öronen och lämnar till mamman att ensam skydda barnen. När hon försöker göra det kallas det för ett brott.
Det är något stort fel med vårt samhälle när det över huvud taget kan bli nödvändigt att gömma sig med barnen.
Att ”brott ej kan styrkas” betyder inte att ett ”brott ej begåtts”, vilket vi alla egentligen vet.
Våga lyssna på barnen!
Dagens debattör
