Familjerättsadvokat: Glöm inte barnen i vårdnadstvister
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2012-11-16
Gemensam vårdnad är inte alltid bästa lösningen
Stockholms tingsrätt avkunnade nyligen en dom där en pappa, dömd för misshandel av mamman, fick ensam vårdnad. Mamman har haft skyddad identitet och har av olika skäl inte medverkat till umgänge mellan barnen och pappan. Tingsrätten skriver att de inte ifrågasätter att barnen är rädda för pappan men att den misshandel av mamman som pappan är dömd för inte utgör något skäl för att anta att barnen skulle riskera fara illa hos honom. Mammans ovilja att medverka till umgänge samt att barnen lever ”gömda” med mamman under så kallad sekretessmarkering gör att vårdnaden skall överflyttas på pappan.
Domen illustrerar den problematik som jag arbetar med i mitt jobb som familjerättsadvokat. Enligt min erfarenhet har det blivit vanligare med påståenden om umgängessabotage i vårdnadstvister.
Lagändringar skedde i föräldrabalken år 2006 i syfte att förstärka barnperspektivet. Lagändringarna har dock nästan fått motsatt effekt. Processen i domstolen fokuserar alltjämt ofta på föräldraperspektivet, vilket domen i Stockholms tingsrätt till viss del kan ses som ett exempel på.
Det är svårt att debattera dessa frågor eftersom de väcker mycket känslor. Det finns två 'läger', nästan som ett könskrig. Å ena sidan de som hävdar att pappor har sämre chanser i processer om barn, bland annat till följd av umgängessabotage, och å andra sidan de som hävdar att kvinnor inte får gehör för uppgifter om våld.
Jag företräder både män och kvinnor och tycker att det är svårt att generalisera. Varje fall är unikt. Det är viktigt att se vad som är till barnets bästa i det enskilda fallet. Det finns föräldrar som är olämpliga på grund av våld. Det finns också föräldrar som inte förmår att se barnets behov av kontakt med båda.
Enligt min erfarenhet är det svårt i domstolsprocessen i dag att vinna gehör för att ett barn har andra behov än normen: gemensam vårdnad och mycket kontakt med båda föräldrarna. Den jämlikhet som är viktig och där Sverige har kommit långt (till exempel beträffande föräldraledighet) får ibland den effekten att man tappar barnperspektivet i vårdnadstvister.
Det finns barn som uttrycker att de vill vistas lite mer hos den ene föräldern utan att det behöver handla om våld eller övergrepp. Deras vilja beaktas sällan. Jag stöter också på barn som faktiskt blivit utsatta för våld eller hot och ändå måste umgås med en förälder de är rädda för.
I domstolsprocessen i dag måste man fokusera mer på ett renodlat barnperspektiv. Det sker troligtvis främst genom att socialtjänsten får bättre resurser att utveckla sin kompetens. Det är socialtjänsten som gör riskbedömningarna, pratar med barnen och ska utreda barnens vilja. De gör vårdnadsutredningarna och lämnar en bedömning till domstolen som oftast efterföljs. Socialsekreterarna måste bli bättre på att tolka/utreda vad barnen uttrycker.
Domstolarna bör också få bättre möjligheter till förståelse av barnens behov och bör prioritera utbildning kring dessa frågor. Dessutom vore det bra om barnen fick egna ombud i vårdnadsärenden, som bara kunde fokusera på barnet bästa.
I fall där barn påverkats att ta avstånd från en förälder och därmed försvårat umgänget med den andre föräldern måste man bedöma vårdnaden/boendet utifrån just det enskilda barnets verklighet – inte utifrån att en förälder gjort fel och på det sättet straffa barnet för ett fel som föräldern begått.
Dessa frågor är oerhört angelägna eftersom de rättsliga processerna drabbar så många barn. Vart försvann barnperspektivet i föräldrarnas kamp?
Mia Edwall Insulander