It-företag blundar för barnporr på nätet
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2004-05-20
De flesta pedofiler som fällts de senaste fyra åren har haft kopplingar till internet. Ändå kan it-bolagen tjäna pengar på sexkonsumtionen.
Gabrielle Björnstrand vill att samhället sätter ner foten nu:
– Om samhället var lika laglöst som nätet skulle vi ha en småflicksbordell i varje stad, skriver hon.
”Nej, det är ytterst sällan sånt förekommer på våra sidor” säger han, och låter pressad. Han är it-ansvarig på ett företag som håller i chattsidor för vuxna och tonåringar som söker sexuella kontakter. Han ingår i en koncern som i trettio år producerat herrtidningar, och som nu ”ansvarar” för ett par nätsidor med mycket porr och sexuella inviter. Han svarar av princip nej på mina frågor, och avslutar med att definiera mig som en person med frikyrklig sexualmoral. Så försöker han i ett pressat läge återta det kommersiella tolkningsföreträde som handlar om att frihet är sex; en ”frihet” som blundar för sexköpare och pedofiler på nätet.
Vad jag frågade honom?
För det första undrade jag om ingen i företaget uppmärksammat att det på en sida kallad ”Teens” ofta förekommer nakenbilder på alltför unga flickor, kopplade till mess från män som säger att de söker ”små” eller ”fjortisar”.
Nej, det hade han aldrig sett.
Jag undrade om varken han eller andra anställda bevakade dessa sidor; eftersom de ingenting sett, när jag som besökt sidan ett tiotal gånger hade sett det alltför ofta.
Han svarade att han kollade sina sidor ”ibland”, men att de just nu inte hade någon ”moderator” (kontrollant) för sidan.
Men, sa jag; har ni verkligen inte märkt att det sitter pedofiler och chattar på er tonårssida?
”Det är ytterst sällan det förekommer”, sa mannen, som sällan kollade sin sida.
En tid senare var några vänner till mig inne på samma chattsida en fredag. I flera timmar surfade två pedofiler omkring där och anropade flickor eller småflicksjägare med orden: ”Är det någon som vet var man kan hitta SMÅ?”.
Samtidigt skickade de ut bilder på nakna elva-tolvåringar i porriga poser, med särade ben. Alla flickorna såg ledsna ut i ögonen. De gjorde också mannen och kvinnan som klockan elva samma kväll kopierade tjugo barnpornografiska bilder och mejlade dem till Rikskriminalens barnpornografigrupp och till Rädda Barnen.
Det är ungefär allt två arga, ledsna människor kan göra. Men det är också vad som lett till att stora pedofilkedjor kunnat spåras i Sverige. Efter år 2000 är nästan alla domar i pedofilmål, cirka 80 fall, kopplade till nätet.
Men de polisiära förundersökningarna är omständliga, och kan ta upp till två år. Det beror delvis på att vi fortfarande – efter barnpornografilagen från 1999 – har ett par juridiska problem.
För det första går det att slingra sig undan begreppet ”BARNpornografi” genom att hävda att barnet ifråga är könsmoget. Som Rädda Barnens Per-Erik Åström sa i en hearing i riksdagshuset (28 april i år), ”det finns flickor som är könsmogna vid elva års ålder”.
Just därför menar Rädda Barnen att det är viktigt att lagen fasthåller artonårsgräns för sexuella bilder. En annan viktig fråga rör it-företagens ansvar för de loggor som passerar deras server. Som det nu är kan barnpornografibilder endast spåras om företaget ifråga sparat loggor från en viss kväll, ett visst datum. Det finns inga klara juridiska direktiv om att loggor ska sparas en viss tid.
Finns inga loggor sparade omintetgörs eller försvåras polisens förundersökning. Ett lagförslag om att spara loggor, åtminstone för tonårssidor, under ett års tid, vore önskvärd.
BBS-lagen (om ”ansvar för elektroniska anslagstavlor”) från 1998 är föråldrad, och föreskriver bara att it-företagen ska ha ”sådan uppsikt över tjänsten som skäligen kan krävas” och att de har skyldighet att ta bort meddelanden som brottsbalken klassar som barnpornografibrott eller ”olaga våldsskildring”. I praxis betyder det stor ansvarsfrihet för it-företagen, som alltid kan hävda att de inget sett. En attityd som lämpar sig särskilt väl för de lukrativa sexsidorna. It-företagen borde avkrävas större ansvar för det som sker på deras sidor.
En nattklubbsägare som upplåter sin lokal för prostitution kan dömas för koppleri. En internet-server kan likställas med en fysisk ”lokal”, och ett it-företag som upplåter sina virtuella lokaler för sexköp eller barnpornografi borde göras ansvariga på samma sätt som en nattklubb. Då måste it-företagen få bestämdare direktiv.
(För att förtydliga: Om samhället var lika laglöst som nätet skulle vi ha en småflicksbordell i varje stad.)
Det finns 600 000–700 000 barnpornografiska bilder i omlopp på nätet, plus filmer. It-producenterna bör sanera sina ”tjänster”, så att de förhindrar exploateringen av underårigas sexuella nyfikenhet.
Det är ett hån mot den sexuella frihet vi uppnått att friheten övergår i missbruk. Missbruk av unga människor, som gör deras sexualitet till en handelsvara, och en investering för vissa samvetslösa nätproducenter. Vi skriver it-historia nu. Och kan avgöra om det sker med låt-gå-mentalitet, eller med vakenhet, tydliga direktiv och intelligent it-lagstiftning.
Hit kan du mejla om
du vill anmäla fall av barnpornografi: Rikskriminalens barnpornografigrupp,
chiladabuse@rkp.police.se
och Rädda Barnen:
rb-hotline@telia.com
Gabrielle Björnstrand (kulturjournalist)