"Varför inte ett bokbål, Birro?"
David Eberhard skräms av resonemanget om vilka som ska få kalla sig författare
Vem får kalla sig författare?
Själv har jag skrivit en bok (och översatt tre), men skulle aldrig drömma om att kalla mig annat än läkare eller psykiater.
Men det beror inte på någon princip utan helt enkelt för att jag inte lever på att skriva. Jag arbetar som läkare.
Marcus Birro skriver i Aftonbladet (20 maj) att det borde införas körkort för författare. Han vill inte beblandas med Linda Rosing och andra, enligt honom oseriösa personer. Detta är en fråga som naturligtvis är intressant. För vem är författare egentligen? Som Birro skriver är minimikravet enligt författarförbundet att man skrivit två böcker. Det är detta han vill frångå, om jag förstår honom rätt och istället införa en skärpt kvalitetsgranskning. Hur en sådan skulle gå till och vem som skulle göra den tar han inte upp. Det bekymrar mig.
Förutom den aspekten är det också en hel del annat i hans artikel som oroar mig.
För det första andas hans text en von oben-attityd som jag undrar om hans författarskap verkligen har täckning för.
Man skulle lika gärna kunna hävda det att redan finns ett slags körkort för författare. Ett körkort som fram tills man började ge statligt författarstöd var den självklara grundvalen för varje författare. Nämligen feedback.
Hur många läser det jag skriver? Vem bryr sig över huvudtaget? Enligt den körkortsdefinitionen undrar jag om Marcus Birro själv kan kalla sig författare. Det räcker inte med ett och annat pris.
Faktum är att det sen urminnes tider varit själva grunden för alla berättelser. Någon måste vara villig att ta del av den.
Att ensidigt hävda sin storhet eller få den bekräftad av sina närmast sörjande är naturligtvis frestande. Vem vill inte skylla på andras dumhet när de inte förstår att just det jag skrivit är så oerhört fantastiskt.
Problemet med författarstöd är att det institutionaliserar den typen av hållning. För även om inte heller jag anser att Linda Rosing borde kalla sig författare (men endast av det skäl att hon faktiskt inte skrivit böcker själv utan använt sig av spökskrivare) så kan man tycka vad man vill om vad som är god eller mindre god litteratur. Det går an att försöka skriva som Marcel Proust om man nu tycker att det är en fantastisk förebild. Om läsarna hellre läser Linda Rosings spökskriverier så kan det ju kännas surt. För rönnbären är sura för räven.
Men fenomenet är som sagt inte nytt. Det enda nya är att så många fler kan ge ut böcker som inte bär sig. Det är förstås det som är problemet, inte att folk läser saker som Marcus Birro inte vill kännas vid.
Marcus Birro tycker alltså att det är sorgligt att en massa personer som skrivit en bok titulerar sig författare och benämner sina tidigare titlar med ett ”före detta” framför. Det står ju honom naturligtvis fritt att se ner på det, men inte heller detta är något särdeles nytt eller ens obegripligt fenomen och knappast generellt sett särskilt klandervärt.
När Marcus Birro liknar författar-
skapet vid ett vanligt arbete är han ute och cyklar igen
Och när Marcus Birro liknar författarskapet vid ett vanligt arbete som pilot eller hantverkare så är han ute och cyklar igen.
För faktum är att de allra flesta människor som ”skrivit en bok” har haft andra jobb vid sidan av, antingen före sin skribentkarriär eller under tiden. Åtminstone var det så fram till staten började lägga världen till rätta enligt hur kulturelitisterna ville att den skulle se ut.
August Strindberg var ”f d” lärare. Balzac var affärsman. Bulgakov var läkare. Listan kan göras hur lång som helst. Skulle detta faktum diskvalificera deras författarskap? Och vem skulle, som sagt, bedöma det. Enligt Marcus Birro skulle det väl sannolikt vara bäst om han enväldigt bedömde lämpligheten själv. Och faller det honom inte på läppen kanske han kan föreslå ett bokbål.
Dagens debattör
