Ge inte grisindustrin fler chanser
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-11-30
Djurrättsalliansen får inte vara med när jordbruksministern möter grisindustrin
Jordbruksminister Eskil Erlandsson blev enligt egen utsago chockad över Djurrättsalliansens avslöjande om vanvård på svenska grisfarmer.
I dag samlar han grisindustrins företrädare till ett möte på Jordbruksverket i Jönköping. Djurrättsalliansen har ansökt om observatörsstatus på mötet men fått nej. Varken Djurrättsalliansen eller någon företrädare för djurskydd är välkommen.
Jordbruksministern och branschen ska diskutera hur grisindustrin ska återvinna konsumenternas förtroende. Men är grisbranschen och Eskil Erlandsson verkligen värda vårt förtroende?
I en debattartikel i Expressen 29/11 rycker jordbruksministern ut till köttbranschens försvar – efter att en stor del av dem har funnits bryta mot lagen. Han citerar nästan ordagrant grisindustrins propagandamaterial, med ett uttalande han inte verkar ha uppdaterat sedan han tillträdde:
”Svenska suggor har rätt att få gå lösa och grisarna ska också få ordentligt med strö. I Danmark är detta inte något lagkrav. Bristen på strö gör att grisarna blir stressade och biter svansen av andra grisar.”
Vi vill passa på att påminna ministern om några exempel på vad Djurrättsalliansen hittat på de runt 100 svenska, slumpmässigt utvalda gårdar som ingick i vår undersökning. Vi vill även påminna om att svenska grisar inte blir lyckligare för att de jämförs med danska.
På 94 procent av de dokumenterade grisfarmerna i Sverige saknades strö i den mängd lagen kräver och ofta saknades det fullständigt. Beakta vad detta innebär. Grisar, vars behov av att böka och bygga bo är djupt rotat, spenderar hela sina liv på betonggolv.
På varannan grisfarm förekom svansbitning – ett beteende som vittnar om stress och ohälsa.
På 20 procent av grisfarmerna förekom fixering av suggor. Flera nya, svenska grisstallar byggs med kapacitet att fixera samtliga suggor.
Det finns bilder och film som styrker alla våra uppgifter. Vem som helst kan ta del av det som ligger på vår hemsida www.ettlivsomgris.se och vi skulle gärna förse jordbruksministern med de över hundra timmar film och tusentals fotografier vi har från svenska gårdar. Vi dokumenterade en tiondel av samtliga grisfarmer i Sverige – statistiskt sett är det ett bra underlag för att säga något om förhållandena i sin helhet. Trots detta vidhåller jordbruksministern att missförhållandena utgör undantag. Och den strategin – att släta över och förminska problemen – är inte förvånande.
Eskil Erlandsson är inte den första jordbruksminister som befinner sig i en uppenbar intressekonflikt mellan köttindustrin och djuren. Och han är inte den första som väljer att sätta branschens fortsatta lönsamhet framför djurens behov. Men han verkar ha orimligt stort förtroende för en bransch vars högsta ordförande nyss avslöjats med grov vanvård av sina djur.
Om Eskil Erlandsson menade allvar med att förbättra för grisarna skulle han erkänna hur de verkligen har det – och sluta marknadsföra konsumtion av svenskt kött som en djurskyddsinsats. Men den viljan verkar inte finnas.
Tar jordbruksministern ens djurskyddslagen på allvar? Han säger till en stor dagstidning att det är bättre att branschen själva tar tag i de missförhållanden som kommit fram, än att samhälleliga organ griper in. Gäller det även andra grupper som bryter mot lagen?
Djurrättsalliansens dokumentation av svenska grisfarmer visar med all önskvärd tydlighet att konsumtion av griskött innebär djurplågeri. Och Eskil Erlandssons agerande handlar om att rädda ansiktet på djurindustrin, inte att rädda djuren. Nu är det upp till var och en av oss att ta ställning.
Lena Lindström
Malin Gustafsson