Hoppa till innehållAftonbladet

Dagens namn: Ludvig, Love

Replik: "Jag lever inte på bidrag – mina böcker säljer bra"

Marcus Birro svarar David Eberhard

David Eberhard försöker få mig att framstå som en misslyckad konstnärssjäl med svårmod i själ och hjärta, en författare som lever på bidrag och skriver böcker ingen köper. Men Ebenhard har fel hela vägen. I allt han skriver.

Jag lever inte på bidrag. Mina böcker säljer bra. Jag kan turnera land och rike runt med mina litterära föreställningar. Jag får fina priser för mitt skrivande. Ingen nöd på mig alltså. Detta är viktigt att få skrivet. Jag är inte längre i ”förlorarhålet”. Det vore inte trovärdigt att angripa från det hållet.

Det är synd att Ebenhard väljer att angripa mig personligen istället för att diskutera det jag tog upp i min artikel; nämligen vulgariseringen av det mediala och kulturella klimatet.

Litteraturen är en källa till igenkänning, självspegling, tröst och kontemplation.

Runt omkring kan jag se hur så kallade ”kändisar” använder litteraturen som ytterligare en av sina desperata bekräftelsebehov, som ännu en iskall stolpe att sätta sin kändiskåta tunga vid.

Jag tycker det är att vulgarisera litteraturen.

Min ambition har under alla år, genom varenda en av de tio böcker jag givit ut, att göra kulturen och litteraturen bred och viktig för alla människor. Jag har föreläst om skrivande och litteratur på landets gymnasieskolor i massor av år. Att jag skulle ha en von oben-attityd är alltså helt fel.

Jag tar litteraturen på allvar. Det är tydligen en provokation i ett samhälle som börjar skaka i knävecken så fort någon ens nämner ordet allvar. Allt ska solkas ner. Allt ska skojas bort. Ingenting får vara på riktigt.

Kanske är det därför så många människor har svårt att handskas med allvar och sorg i det här landet. Vi är dåligt förberedda. Här kan litteraturen vara en väg till tröst.

Man kan alltid välja att ställa sig vid sidan av och se på när en tidsanda och denna andas människor väljer att solka ner, eller bränner, det man tar för heligt.

Jag vägrar stå bredvid.

Det där bokbålet Ebenhard antyder att jag är ute efter, faller tillbaka på honom själv.

Mycket av litteraturens innerlighet och värde står i lågor. Jag ville bara släcka elden.

Läs flera inlägg här: