Klass handlar inte bara om ekonomi
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2012-06-27 | Publicerad 2012-06-21
Göran Hägglund: Min arbetarbakgrund har gjort mig till kristdemokrat
På senare tid har en viktig men stundtals märklig debatt om klassamhället blossat upp på landets kultur- och ledarsidor. Dominerande i debatten är den högljudda vänstern som talar positivt om klasshat. På andra sidan hörs bland andra min regeringskollega Erik Ullenhag (FP) som i Dagens Nyheter (17/6) säger att han inte använder ordet klass eftersom han är liberal.
Mycket av detta ligger nog utanför det som de allra flesta anser vara rätt eller rimligt. Det svenska samhället är knappast särskilt hatiskt.
Vår politiska kultur är tvärtom mer pragmatisk och konsensusbetonad än de flesta andra länders. Men att bortse från klassbegreppet, och därmed även från klasskillnader, leder ändå fel.
Jag tror mig veta något om klass. Mina föräldrar kom till Sverige från det då betydligt fattigare Finland. Pappa blev metallarbetare, och mamma arbetade inom äldreomsorgen. Min uppväxtort Degerfors är på goda grunder mer berömd för järnindustri och fotboll än för akademisk debatt.
Få av de unga män och kvinnor jag växte upp med där såg högre studier som något realistiskt alternativ. Inte för att de inte hade råd – universitetsstudier är som bekant avgiftsfria i Sverige – utan för att det helt enkelt inte var något som låg nära till hands i vardagen.
Nu, i maktens korridorer och salonger, möter jag få som upplevt eller förstår bruksortens villkor och vardag. Det handlar inte om illvilja, utan om bristande erfarenhet. De två världar jag levt och lever i möter sällan varandra, och gränsen mellan dem är just en klasskillnad.
Felet som vänstern ofta gör i sin klassdebatt är att betrakta frågan som enbart ekonomisk. Men lönekuvertet är ett trubbigt mätinstrument.
Många hantverkare tjänar mer än många bibliotekarier, men få skulle hävda annat än att kulturarbetaren är medelklass och plåtslagaren arbetarklass. Och på samma sätt missar många liberaler de osynliga barriärer som kväver klassresorna innan de ens hunnit börja.
Det svenska välfärdsbygget har både lyckats och misslyckats. Å ena sidan enorma framgångar inom sjukvård, barnhälsa och läskunnighet. Å andra sidan fortsatt stor snedrekrytering till universitet och toppjobb inom både privat och offentlig sektor.
Något förenklat kan man säga att staten har lyckats lösa det som går att lösa med pengar, men misslyckats med det som handlar om värderingar och attityd. Skomakaren blir oftast vid sin läst. Sverige har inte lyckats skapa någon motsvarighet till den amerikanska drömmen.
De traditionella arbetarvärderingarna – arbetsmoral på jobbet och ansvarskänsla för familjen – som gjorde mig till kristdemokrat, betraktas av både vänstern och vissa liberaler som töntiga och ålderdomliga.
Jag menar tvärtom att de är nycklar till en framgångsrik framtid. De ekonomiska utmaningarna, både här och på många andra håll, är lika mycket moraliska som finansiella.
Det är till exempel dålig arbetsmoral att som François Hollande i Frankrike sänka sitt lands pensionsålder samtidigt som han kräver Tyskland på ännu mer pengar för att rädda den europeiska ekonomin.
Och på samma sätt är vänsterns ständiga utjämningskrav omoraliska eftersom de fråntar vuxna människor både frihet och ansvar.
Inget av detta ändrar dock det faktum att klasserna existerar. De sitter visserligen mer i själen än i plånboken, men det hindrar dem inte från att fortfarande i våra dagar påverka människors liv och villkor.
Göran Hägglund
Partiordförande (KD)