"Tsunamin – en svensk ankdamm"
Bo Gunnarsson, Asien-skribent: "Svenskarna tycks ointresserade av varför 7 000 dränktes"
Närmare 200 000 människor i Asiens kustband dränktes av monstervågorna och en halv miljon barn förlorade en eller båda sina föräldrar.
Tre–fyra miljoner blev hemlösa.
Hela världen skänkte pengar till offren och aldrig tidigare har så mycket bistånd getts till nödlidande och återuppbyggnad som efter tsunamikatastrofen på morgonen annandag jul för snart tre år sen.
Ingen har ställts inför domstol för vare sig vållande till massdöd, likplundring eller korruption, långt mindre ”försum-
melser”.
Trots långhelgen kom hjälparbetet igång förvånansvärt snabbt.
Men mycket av gåvorna nådde aldrig fram. En del givare struntade i att uppfylla sina löften. I de katastrofhärjade områdena tog giriga byråkrater, politiker och andra makthavare hand om stora bitar av kakan. I Sri Lanka blockerade regimen hjälpen till de värst drabbade områdena i norr eftersom befolkningen där hade en annan etnisk tillhörighet.
På många håll plundrades raserade byggnader och några föräldralösa barn rövades bort av sekter. I Phuket berövades fattigt folk sin mark av stora hotellkoncerner.
Vad som kunde och borde ha varit ett praktexempel på global solidaritet gav besk eftersmak även hos garvade FN-experter och hjälporganisationer.
Ingen har ställts inför domstol för vare sig vållande till massdöd, likplundring eller korruption, långt mindre ”försummelser”.
Men i välmående Sverige har vi hittat två präktiga syndabockar som offentligt lynchats av folkopinion och senare katastrofkommissionen.
Först utrikesministern Laila Freivalds och senare statssekreteraren Lars Danielsson, statsministerns högra hand.
Men i välmående Sverige har vi hittat två präktiga synda-
bockar som offentligt lynchats av folkopinion och senare katastrof-
kommis-
sionen.
Mediedrevets bullernivå har haft samma intensitet som vore de två misstänkta för medverkan till att 543 svenska medborgare förlorade sina liv i Khao Lak och andra turistorter utmed den thailändska västkusten.
Säkert finns det också folk som håller dem ansvariga för det mesta: förtvivlan och desperation kombinerat med politisk opportunism utkräver ofta en omöjlig nolltolerans och de felandes totala förödmjukelse.
Elva asiatiska nationer drabbades hårt av tsunamin. Bland de omkomna fanns omkring 4 500 turister från ett 40-tal länder i rika västvärlden.
Inte i något av alla dessa länder med undantag för Sverige tillsattes någonting liknande en katastrofkommission.
I Thailand beordrades utredning om varför seismologerna aldrig slog larm om risken för tsunami trots att de samlats till möte bara minuterna efter jätteskalvet som uppmättes till 9,3 och var världens starkaste i modern tid.
Utredningen tillkom till stor del genom Göran Perssons insats. Vid möte med dåvarande premiärministern Thaksin Shinawatra i Bangkok den 15 januari 2005 utlovades Sverige ”fullständig insyn”. Men redan i mars hemligstämplades rapporten eftersom slutsatserna ansågs ”förödande för Thailands internationella image”.
Samma dag som alliansen firade valsegern i Sverige störtades Thaksin i en militärkupp och förutsättningarna för rapportens offentliggörande förändrades drastiskt. Juntan hade ju inga skäl att skona den före detta allsmäktige ledaren som befinner sig i exil.
Har utrikesminister Carl Bildt agerat för att få loss rapporten?
Trots e-brev till hans gode vän Jonas Hafström, då fortfarande ambassadör i Thailand, har jag inte fått svar på någon av frågorna.
Hafström vill inte uppge om han tagit förnyad kontakt med utrikesministeriet i Bangkok och avstår helt från kommentarer.
En orsak kan vara att det politiska trycket saknas. Inte ens offrens anhöriga och de många överlevande tycks vilja veta. Ingen politiker har ställt frågan och i stället kritiserade både Lars Leijonborg och Maud Olofsson arrogant Göran Persson för hans kritiska frågor till Thaksin.
”Persson hade bara mandat för att tacka det thailändska folket för deras uppoffrande hjälp åt nödställda svenska turister”, sa folkpartiledaren.
Inte heller har någon ledarskribent ställt sig frågan. Från dag tre och till dags dato har huvudjägarna inriktat sig på att hitta skyldiga på hemmaplan.
Den ohyggliga katastrofen förvandlades till en svensk ankdamm: två stora frågor är en för mycket.
Situationen är bisarr: svenska folket tycks ointresserat av varför 7 000 människor i de thailändska turistorterna dränktes i vattenmassorna utan en aning om det dödliga hotet som varit på väg mot dem i hela 90 minuter.
I stället skyller man 15–24 timmars försening av evakuering, svensktalande sjukvårdspersonal och krishanterare på ”systemfel” efter många år av socialdemokratiskt ”maktmonopol”.
Med perspektiv på tragedin är det rena villospåret och katastrofkommissionen har föga heder av sin insats.
Dagens debattör
