Åsa Petersen: Nu definierar Socialdemokraterna sig själva

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Publicerad 2013-04-04

Jag har sällan sett en svensk partiledare utstråla så mycket självförtroende som Stefan Löfven i sitt linjetal. ”Socialdemokraternas värderingar är mina, de är mig själv, de är min själ”, sa han. Och gjorde klart att Socialdemokraterna inte längre klär sig i säck och aska.

Det är precis den självförtroendeboost partiet behöver. Alliansen finns knappt, Löfven nämner bara sina politiska motståndare i marginalen. Nu definierar Socialdemokraterna sig själva.

Löfven gick SSU:s krav till mötes: Att ingen ung människa ska behöva gå arbetslös mer än 90 dagar. Därmed förlorade kongressen en av sina stridsfrågor, och Löfven visade sig som en lyssnande partiledare. Han möttes av så klart av stående ovationer.

Vinster i välfärden är en annan av kongressens nervösa punkter. Här vände Löfven på steken och kallade partstyrelsens förslag, med strängare regler och kontroll, för ”en av de största välfärdsreformerna i modern tid”. Oseriösa privata aktörer inom välfärden ska bort, men de seriösa ska få finnas kvar. Återstår att se om kongressen nöjer sig med det.

Löfven slog fast sin feminism. ”Att kvinnor tjänar 3,6 miljoner kronor mindre under ett arbetsliv är inget annat än stöld”, sa han.

Det är en retorik som förpliktigar. Om Löfven är övertygad feminist, borde han våga ta steget att dela föräldraförsäkringen mellan föräldrarna. Något som genast skulle ha effekt på kvinnors löner och karriärer. Men inte ett ord om det från Löfven. Fegt.

Hans antirasistiska ställningstagande var mer modigt. Löfven vill ”göra upp med den strukturella rasismen och med rasismen hos oss själva”. Han kritiserade migrationsministern rasistiska tankesätt och citerade Jonas Hassen Khemiris redan klassiska öppna brev till justitieministern.

Löfven höll ett tydligt tal, både i politik och i värderingar. Men tillåt mig varna för hans familjeretorik, att Sverige ska vara som en stor solidarisk familj. Det leder tankarna till enhetlighet och blodsband.

Vad är det för fel med att kalla samhället för ett samhälle?

Åsa Petersen