Nästa gång kan det vara du som ramlar

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Publicerad 2014-08-08

Debattören: Politikerna lyser med sin frånvaro i frågor om psykisk ohälsa

Det är inte utanförskapet som är felet, det är innanförskapet. De redan etablerade som inte släpper in. De sågar av den gren de sitter på, då både de sociala och ekonomiska klyftorna blir större. Psykisk ohälsa är allas problem.

Själv är jag högskoleutbildad, man, ljus, blond, så svensk jag kan bli. Jag släpps alltid in, så länge jag inte säger som det är. Nu har jag sett Sverige från två håll. Både uppifrån med årskort på SAS, men också underifrån.

2001 var året jag föll. Det innebär att jag har sett både den socialdemokratiska och den liberala sidan av våra försäkringssystem. Det var illa från början, men det visade sig bli mycket värre. Idag kunde jag varit tiggaren på gatan. Jag kunde varit A-lagaren på bänken, narkomanen som rånar, eller - död.

Är det så vi vill ha vårt samhälle? Nästa gång är det kanske du som ramlar. Den hjälp som fick mig att gå vidare, var min fru och jag själv. När jag föll fungerade psykiatrin på sina håll. Jag hade turen att hamna inom Ystads väl fungerande psykiatri. Men utan min fru hade jag varit någon annan i dag. För psykiatrin är bara köpta vänner. De håller dig inte i handen när du gråter en lördagskväll.

Utbränd. För att jag allt för länge gett för mycket av mig själv till samhället. Men vad hände sedan? Jag har aldrig behövt arbeta så mycket eller så hårt för att få försörjning och kunna överleva, som under den tid jag behövde den ansträngningen som minst.

Snart efter valet 2006 upplevde jag skillnaden. Från att ha blivit ifrågasatt var tredje månad var jag nu ifrågasatt hela tiden. Förändringarna slog helt igenom 2008. Om jag inte redan hade varit inne i systemet då, hade jag inte fått någon hjälp. Jag var då ett arbetslöst paket. Lika förvirrad som min läkare.

Jag behövde tid för återhämtning och den är alltid individuell. Rehabiliteringen som erbjöds via våra försäkringssystem? Den kom i spridda insatser utan att någon kommunicerade med mig, mina läkare eller ens internt inom Försäkringskassan. Ett enda ärende kunde handläggas av 13 inblandade individer. Jag klarade inte ens av att öppna brev. Jag blev utbränd av att vara utbränd!

Jag träffar många människor i dag som har det tufft och svårt. Människor trillar mellan stolarna och bollas fram och tillbaka mellan Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen. Efter ett tag släpps vissa helt. Allt bakom ett skynke av fullständig okunskap om psykisk ohälsa. Enligt OECD (mars 2013), kostade ohälsan Sverige 70 miljarder. Nu är vi snart tillbaka på samma ohälsotal som 2008, innan Alliansens sociala experiment satte igång.

Själv har jag blivit bestulen på 5 år av mitt liv. Det har kostat mig och min familj otroligt mycket lidande. Och samhället pengar. Än i dag är jag inte ren från sviterna. Jag har på vissa sätt blivit en mer rädd människa, än vad jag var innan. Och rädda människor skapar inte ett stabilt samhälle.

Men i frågor som kostar Sverige mest pengar, som psykisk ohälsa, där lyser politiker ofta med sin frånvaro. Varför fiska röster i dessa vatten? Vi orkar ju inte rösta, inte vi som drunknar i samhället. Vi har ingen röst, hörs aldrig i någon debatt. Vi har fullt upp med att kippa efter andan.

Fortfarande känner jag skuld och skam så fort ordet bidragstagare eller utanförskap nämns. Då är jag ändå lyckligt lottad. Jag har det bra i dag. Jag hade en plattform att komma tillbaka till, medan andra inte ens har en från början.

Men att leva med psykisk ohälsa borde vara lika accepterat som att ha en förkylning. 25 procent insjuknar någon gång under sin livstid. Måste fler bli sjuka, måste innanförskapet drabbas, innan ord blir handling?

Anders Gustafsson