En helt självklar dom

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Publicerad 2012-05-18

Mårten Schultz, professor i civilrätt: Ett gott syfte gör inte en kriminell handling mindre kriminell

Fredag den 18 maj 2012. Malmö tingsrätt dömer Expressens chefredaktör och två av tidningens medarbetare för vapenbrott. Domen förvånar knappast någon jurist. Däremot förvånar den nog en och annan journalist. I bombastiska termer har åtalet mot de Expressenmedarbetare som köpt ett vapen skåpats ut fullständigt av mediernas makthavare.

En juridisk pinsamhet, sade Martin Jönsson på Svenska dagbladet. Sveriges dummaste rättegång, ansåg Aftonbladets ledarblogg. Robert Rosén, före detta chefredaktör för Gefle Dagblad skrev på sin blogg att åtalen var obegripliga och att de ”äventyrade respekten för rättsväsendet, och därtill är det ett slöseri med samhällets resurser.” Journalistförbundets ordförande Jonas Nordling menade att åtalet ”drar ett löjets skimmer över åklagarväsendet”. Expressens åtalade chefredaktör Thomas Mattsson höll inte igen utan framhöll att det inte bara var Expressen som stod under åtal utan att själva journalistiken ställts inför rätta.

Journalister försvarar sina kollegor och Thomas Mattsson försvarar sig själv. Det är psykologiskt inte så förvånande. Men formuleringarna framstår, särskilt nu med facit i hand, som ett svårslaget uttryck för den bunkermentalitet som tycks ha uppstått i mediekretsar.

Rättsligt har utgångspunkten varit självklar. Att Expressens medarbetare objektivt sett begått brottet är klart. Att inneha vapen som köpts på den svarta marknaden på det sätt som inträffat är otillåtet. Som jag förstår det var det också den journalistiska poängen, att visa hur lätt det var att få tag på vapen illegalt.

Det fanns goda syften bakom handlandet. Det finns ofta goda syften bakom brottsligt handlande. Men goda syften gör inte i och för sig kriminella handlingar straffria. Expressens mediala försvarare menade att det goda syftet borde påverka uppsåtsbedömningen. Martin Jönsson framhöll till exempel att journalister inte får begå brott men menar att journalistiken i sig påverkar uppsåtsbedömningen. Eftersom Expressen skulle skriva om vapenköpet finns ett särskilt syfte, ett journalistiskt syfte, som tydligen trumfar ut vanliga uppsåtsbedömningar. En liknande analys gjordes av fackets Jonas Nordling och Per Svensson på Sydsvenskan. Anders Lindberg på Aftonbladet uttryckte det kanske tydligast: ”Uppsåtet var att genom normal granskande journalistik kontrollera om det stämde att vapen var lätt tillgängliga på Malmös gator.”

Jag kan inte tro att det är normal granskande journalistik att begå brottsliga handlingar. Det är i vilket fall en orimlig inställning. Jag kan inte stjäla något, för att sedan lämna tillbaka det, och hävda straffrihet för att jag tänkt skriva om det i en tidning. Eller, för att ta ett exempel ur den moderna presshistorien, en tidning kan inte straffritt sprida andras upphovsrättsligt skyddade till sina läsare utan tillstånd, alldeles oavsett hur starkt det journalistiska syftet, eller hur stort allmänintresset, är.

Om man tittar litet mer nyktert på saken framstår uppsåtet som uppenbart. Uppsåtet var just att köpa ett vapen. Det var en medveten handling. Genom att köpa vapnet kom Expressenmedarbetarna att inneha vapnet. Det var en också en medveten handling. Expressenmedarbetarna hade inte tillstånd för detta. Det vad de medvetna om. Hur man skulle kunna undgå att betrakta handlandet som uppsåtligt har jag i ett sådant läge svårt att förstå. Att Expressens medarbetare hade uppsåt även till en massa andra saker som inte är kriminaliserade, till exempel att skriva om vapenköpet, påverkar inte den bedömningen.

En del av kritiken har ägnats åt att åklagaren över huvud taget valt att åtala. Denna kritik framstår som märklig i ljuset av de våldsamma reaktioner som åtalet fick. Det var ju uppenbarligen av stor vikt att få den här frågan belyst. Om dessa händelser är, för att använda Anders Lindbergs ord igen, ”normalt granskande journalistik” måste det vara särskilt betydelsefullt för journalistkåren att få reda på det är brottsligt.

När nu tingsrätten dömt i målet finns det anledning att rikta strålkastarljuset mot mediemakten. Även rättsväsendet kan vara sårbart. Bortom institutionerna finns det ofta ganska ensamma jurister – en åklagare, en domare – som står i skottgluggen. När medierna mobiliserar tillsammans utgör de en mäktig kraft. Expressenmålet illustrerar därvid en oroväckande samhällstendens, hur mediernas makthavare sluter sig samman och driver kampanjer i rättsliga processer, mot rättsväsendet och mot enskilda representanter för rättsväsendet. Vi har sett uttryck för denna tendens flera gånger tidigare, till exempel i samband med Anna Odell-rättegången, där en unison journalistkår målade ut de rättsliga aktörerna som livsfarliga hot mot granskande journalistik. Liksom i Expressen-målet var då kärnan i kritiken mot rättsväsendet en tankeröra av hemmasnickrade uppsåtsbegrepp och rättsekonomiska antydningar om att rättsväsendet enbart borde söka lagföra vissa brott eftersom det blir för dyrt annars. Märkliga argument. Än märkligare blir det när dessa argument används för att driva kampanj mot rättsväsendet och dess aktörer. För att inte tala om tonläget.

Med ett pompöst tonfall som man främst förknippar med perukklädda jurister i filmer har åtalet mot Expressens medarbetare blåsts upp till ett statens angrepp på journalistiken. Per Svensson: ”I själva verket är det därför journalistiken, snarare än journalisterna, kammaråklagare Jörgen Larsson försöker fälla för vapenbrott. Lyckas han formuleras ett farligt prejudikat.” Nej, Per Svensson. Det enda prejudikat den fällande domen får, om den står sig, är detta: Journalister och chefredaktörer måste följa lagen. Precis som alla vi andra.

Mårten Schultz

Professor i civilrätt, Stockholms universitet