Hoppa till innehållAftonbladet

Dagens namn: Lennart, Leonard

Gör så att bra djurhållning lönar sig

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-11-30

Professorer på SLU: Inför oberoende märkningssystem så att duktiga djuruppfödare syns i köttdiskarna

Djurrättsalliansens avslöjanden om tillståndet i hundra svenska grisbesättningar leder till eftertanke om grisuppfödningens villkor. Oavsett vad Djurrättsalliansen egentligen kunnat påvisa så står den svenska grisnäringen nu inför en omprövning.

Den 17 november anordnade EU-kommissionen en workshop om välfärd hos grisar och vid denna påpekades att många grisuppfödare i EU inte vidtar tillräckliga åtgärder för att förhindra svansbitning. EU:s regelverk säger att man får kupera svansar på nyfödda grisar för att förebygga svansbitning om man vidtagit andra relevanta åtgärder för att förhindra svansbitning. Svensk djurskyddslag medger inte svanskupering som lösning på problem med dålig djurmiljö.

Forskarvärlden är enig om att tilldelning av lämpligt strömedel till grisar är en nödvändig sådan åtgärd. Men strö, till exempel halm, ges inte i de flesta besättningar i EU. Många av dessa besättningar är inte ens byggda för att strö ska kunna ges.

Eftersom grisars behov av halm eller liknande strö har varit känt i generationer och forskningen kunnat verifiera detta sedan flera decennier så visar bara förekomsten av sådana problem att de som rådgivit, konstruerat eller byggt felaktiga gödselhanteringssystem helt enkelt inte brytt sig om eller förstått vikten av att möta grisars biologiska krav. Därför diskuterades nyligen i EU att de bidrag som ges till grisuppfödare inte ska betalas ut om de inte kan visa att de ger sina grisar strö eller liknande.

Fixeringen av suggor i burar är sedan länge förbjuden i Sverige. Skälet till att man velat fixera suggor är att man lättare kan hantera suggor och nyfödda smågrisar.

Varför ska man då INTE fixera suggor? Grisar är unika klövbärande hovdjur i det avseendet att de bygger bon när de ska föda sin avkomma. Även våra moderna suggor som under många generationer avlats för hög produktion och till och med stått fixerade i bur under flera förlossningar uppvisar samma beteende. Får suggan inte utlopp för sitt bobyggnadsbeteende så frisätts stresshormoner och sjukligheten ökar, förlossningstiderna förlängs och hennes digivning störs.

Därför har vi i Sverige en föreskrift som säger att suggor ska hållas lösgående också vid förlossningen. Men här medges i princip två undantag. Suggor som drabbas av ”grisningshysteri” och biter ihjäl sin avkomma får fixeras och likaså får man fixera suggor under de timmar när skötselåtgärder vidtas.

Vad ska då svenska grisbönder göra? Den enda rimliga vägen att gå är att verka för en djurhållning som står i överensstämmelse med de biologiska krav som grishållning medför och med samhälleliga krav, det vill säga att den är acceptabel för medborgarna.

Men det är inte bara djurhållarna som måste ifrågasättas i detta sammanhang. Vi konsumenter måste också ompröva vårt förhållningssätt till djurhållningen. Om vi upprörs och ställer höga krav på grisuppfödningen – kan vi då samtidigt utan att blinka stoppa i oss skinka från djur som fötts upp under sämre förhållanden?

Våra politiker måste också ta sitt ansvar. Om de genomför en sträng lagstiftning som uttryck för medborgarnas syn – hur kan de då samtidigt medverka till upphandling av kött från grisar som aldrig får halm, vars svansar regelbundet kuperas och där suggorna står i burar dygnet runt vecka ut och vecka in? Detta för att serveras på våra skolor och sjukhus. Och vad gör butikskedjorna? Behöver inte mathandeln någon som helst etisk miniminivå?

De som kanske drabbas mest orättvist av den senaste tidens uppmärksamhet av dålig grisuppfödning är de många lantbrukare som gör sitt arbete bra och med hög kvalitet. De, som borde få vara föredömen för sina kollegor och som, kan man tycka, borde få extra betalt för att deras djur har det så bra. Men de hamnar också i den stora massa som heter ”svenskt”. Deras julskinkor syns inte på något speciellt sätt i köttdiskarna.

EU har finansierat ett omfattande forskningsprojekt, WelfareQuality, som presenterades i oktober vid en EU-konferens. Man redovisade ett bedömningssystem som kan utföras av en oberoende part och som kan fungera rättvist inom hela EU och även globalt. Detta kan användas såväl för att ge djuruppfödarna information om vilka förbättringar de kan göra i sin djurhållning som att ge handel och konsumenter information om graden av djurvälfärd ovanför den miniminivå som lagstiftningen stadgar. Med ett sådant märkningssystem, likt det som finns för trafiksäkerhet hos bilar eller kvalitet på hotell, kan de julskinkor som kommer från duktiga djuruppfödare synas klart i köttdiskarna!

När EU i dagarna ska utvärdera sitt program för att förbättra djurvälfärden och kommissionen nu bjuder in till diskussioner om fortsatta satsningar borde inrättandet av ett oberoende institut som mäter djurvälfärden vara högsta prioritet. Man diskuterar också en frivillig djurvälfärdsmärkning. Detta gagnar djuren, det gagnar de duktiga djuruppfödarna och det gagnar konsumenterna.

Bo Algers
Linda Keeling
Harry Blokhuis

Följ ämnen i artikeln