Regeringen måste ha en plan mot barnfattigdom

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Publicerad 2011-06-08

Miljöpartiet: När man utförsäkrar sjuka föräldrar växer fler barn upp i fattigdom

Sommarlovet är snart här. Många barn längtar, men långt i från alla. För en del barn är sommaren en tid att ta sig igenom så gott det går, samtidigt som man gör sitt bästa för att hålla masken om hur man har det. Rädda Barnen redovisade i går hur barnfattigdomen fortsätter att öka och – vad värre är – hur detta är resultatet av politik.

När man utförsäkrar sjuka föräldrar så växer fler barn upp i fattigdom.

När det blir svårare att läsa upp ett betyg på Komvux och för en förälder att ta sig ur arbetslöshet så drabbar det barnen.

När man fortfarande tillåter att familjer vräks så blir barn hemlösa.

Vi hoppas att de nya siffror om barn och unga som växer upp i fattigdom som Rädda barnen presenterade kommer att leda till eftertanke och till debatt. Men vi hoppas än mer att det kommer leda till handling.

När debatten blossade upp senast körde den snabbt fast i trötta hjulspår. Det blev ett käbbel om vem som gjorde fel först, hur problemet ska definieras och hur stort det egentligen är. Kanske var det för att debatten förs så långt i från dem som faktiskt berörs. Debatten om barnfattigdomen blir så lätt till en debatt om de fattiga, i stället för ett samtal med de som faktiskt har något att säga.

I februari öppnade därför vi en brevlåda där människor fick dela med sig av sina erfarenheter och ge av sina idéer om vad som kan göras för att ge alla barn en chans. På bara några timmar fick vi hundratals mejl från människor över hela Sverige. Det var de osminkade berättelserna: Mina barn får inte göra samma saker som sina kamrater, känner sig annorlunda, blir mobbade i skolan och vet inte vad en semester innebär och kan ännu mindre berätta om den för klassen i skolan, vilket har förekommit under lektionerna!

Men det var också idéerna om ett justare trygghetssystem där alla får plats, om en skola som behandlar alla lika, om en barnomsorg som ger möjligheter även när man jobbar nattskift, om ett återöppnat kollo, ett par nya glasögon... Framförallt var det en efterlysning om politisk handling – på riktigt. Sifferdribbel om problemets storlek hjälper liksom inte barnen.

Rädda Barnen efterlyste i början av året en samlad handlingsplan mot barnfattigdomen. FN:s barnrättskommitté har också krävt ett samlat politiskt arbete. Det kan kanske låta som ett krav att ta till när man inte har något bättre att säga. Men det är så mycket mer än så. Det mejlen vi fick så tydligt visade oss är att fattigdom inte är ett problem, konsekvensen av brister i ett politiskt delsystem eller kräver en specifik åtgärd. Anledningarna till att fattigdomen får fäste är lika många som det finns människor med erfarenhet av fattigdom.

Vi kommer därför i riksdagens socialutskott, som jobbar med frågor om barns rättigheter, föreslå att vi genom ett så kallat utskottsinitiativ kräver att regeringen tar fram en samlad handlingsplan mot barnfattigdom med tydliga och uppföljningsbara mål. Om talet om barnfattigdomen var mer än tal så hoppas vi att de andra partierna ansluter sig.

Barn som växer upp i fattigdom har inte samma chans att bli de bästa de kan vara, har inte samma chans i skolan, på arbetsmarknaden eller ens att få vara frisk. Ett litet land på en global marknad har inte råd att slösa bort en enda talang. Ett land som ger upp om att vara fantastiskt för alla, är snart inte fantastiskt för någon.

Gustav Fridolin

Magnus Ehrencrona

Helene Öberg