Nej, ”svenska män” – jag är inte er man

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Uppdaterad 2016-02-05 | Publicerad 2016-02-04

Debattören: Fredagens lynchmobb i Stockholm tillhör en av samhällets farligaste grupper

DEBATT. Jag är inte er man!

Ni skriver att det är varje svensk mans plikt att försvara våra allmänna utrymmen mot importerad kriminalitet.

Jag undrar hur ni kom till slutsatsen att det är mer våld samhället behöver som försvar? Hur kom ni fram till att dom trasigaste av de här pojkarna som flytt till Sverige behöver mer stryk, mer kränkningar och fler övergrepp?

Har det funkat på er?

Vad får er att tro att lösningen på era problem i livet är våld?

Jag undrar, för jag kan inte förstå vad eller vem i livet som får dig att tro att våld löser någonting för någon av er?

Eller är det bara rädslan för att inte vara älskad eller duga som driver dig?

Jag har också slagits. Jag har trott mig försvara och stå upp för allt möjligt trams, hittat anledningar som vänner i nöd, klubbtillhörighet, min ort, min bror, systrar och min manlighet. Jag var ung och arg, trött på orättvisa och besvikelse. Jag slogs för att orden inte fanns att beskriva vad jag kände och behövde, det skapade inget annat än mer ilska, mer sorg och en konstant känsla av tomhet.

Jag minns hur jag kände igen mitt unga jag när jag läste Doktor Glas:

Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna något slags känsla /…/ till vad pris som helst." 

Jag undrar om nån av er också känner igen det…

Ni skriver att ni samlar svenska män, att ni är min bror, min pappa, kollega och min bästa vän.

Jag tror aldrig ni har haft mer fel.

Hade ni varit min bror hade ni haft en familj att ta hand om och ni hade arbetat 60 timmar i veckan i ett storkök. Ni hade chefat i en personalgrupp där mångfald är en styrka och tillgång ni inte klarar er utan.

Hade ni varit min pappa, hade ni lämnat påsar med kläder till det lokala flyktingmottagandet för att åtminstone göra någonting i en situation där ingen kan göra allt, men där vi alla kan göra något.

Hade ni varit min kollega, så hade vi tillsammans försökt stoppa våldet i samhället genom att åtminstone synliggöra och försöka förändra normer som skapar stereotypa föreställningar om könsroller och bidrar till våldet mitt bland oss.

Hade ni varit min granne, så hade vi levt med Huskurage i vårt hus. Det hade inneburit att ni hade knackat på och frågat om allt är okej hos mig av omsorg i stunder av oro.

Hade ni varit mina vänner så hade jag gjort allt i min makt för att hindra er från att sprida skräck i den stad jag älskar.

Jag hade ifrågasatt ert våld. Vi hade haft återkommande samtal om era fördomar och mina, och jag hade matat er med information och statistik för att visa på en mer nyanserad bild av den sanning ni är villiga att slåss för.

Jag hade aldrig stillasittande eller tigande sett er gå hemifrån för att med våld sprida skräck och rädsla i vår stad. Aldrig hade ni heller kunnat komma hem från era fighter utan att jag skulle ifrågasätta ert våld, ert hat och era fördomar.

Jag hade försökt tränga igenom er rädsla och velat hjälpa er framåt till en annan plats i livet. Jag hade inte gett upp på er.

Jag försvarar gärna våra allmänna utrymmen. Till och med tillsammans med er, men i så fall mot sådant som ni representerade i Stockholm förra fredagen.

Just nu är ni del i ett av de största hoten mot demokratin och ni tillhör en av samhällets farligaste grupper; Fördomsfulla, arga och hatiska män som finner gemenskap, stillar maktlöshet och flyr sina egna rädslor genom hot och våld.

Jag kommer aldrig acceptera att klumpas ihop med er. Jag är inte er man.

Men om ni läser detta och vill ta kontakt är jag beredd att välkomna er till att bli en del av den gemenskap som vill bidra till ett samhälle utan hat och våld.

Det finns andra vägar. Våld föder bara mer våld.

Jag är #inteerman

Peter Svensson