”Vad jag lärt mig av henne finns inte att läsa i några böcker”
Chatarina Krång, Djurens rätt, om hönan Tikkas liv
Helt plötsligt dog du i min famn. Din kropp ryckte till och jag såg din blick vändas inåt. Sedan kom spasmer som slet i din lilla kropp. Trots mina upplivningsförsök med mun mot mun och hjärtmassage var du förlorad.
Älskade underbara Tikka, du blev 8 år gammal. Vi, din familj, brukade säga att du levde på sex års övertid. Dina medsystrar blir oftast inte äldre än 2–3 år och då dör de i avelsrelaterade sjukdomar som äggstocksinflammationer eller tumörer.
Tikka lade sitt sista ägg sommaren 2004 då hon efter en tids sjukdom återhämtade sig mirakulöst.
Tikka hade fram till dess levt ett helt normalt hönsliv tillsammans med några andra hönor och två tuppar. Hon var en ledarhöna med en mycket speciell bakgrund. Hon räddades från en säker död på Karolinska Institutet i en äggkläckare när inte forskarna hade användning av hennes lilla kropp. Tikkas första sex månader levde hon inomhus i ett torp i Huddinge och präglades av människor redan från början.
Sommaren 2004 blev Tikka väldigt sjuk. Jag var övertygad att hon skulle dö och beslutade att låta henne få sin sista tid i livet inomhus. Hon var redan då en gammal höna och behövde lugn och ro. Min vana trogen att försöka rädda liv satte jag in en antibiotikakur och efter några dagar återvände Tikkas livsandar. Hon blev helt återställd. Men. Hon vägrade att ha med de andra hönsen att göra. Och vi ville inte tvinga henne.
Sedan dess har det gått 2,5 år och Tikka har delat vårt liv. Vad jag genom henne lärt mig om höns finns inte att läsa i några böcker.
På morgonen vaknade hon i sitt sovtält och kluckande glatt. Sedan, lätt haltande på grund av ålderskrämpor, trippade hon till sin matplats för frukost. Efter morgontvätt och toalett visade hon tydligt om hon ville följa med mig till arbetet på Djurens Rätts kansli eller om hon ville vara hemma och ta det lugnt. När hon var hemma låg hon stor del av dagen på en sovfilt i storstugan och tittade på tv eller bara putsade fjädrarna.
Tikka älskade att vara på kansliet. Hon huserade under mitt arbetsbord och tog ibland små utflykter ut i receptionen där hon lade sig på den stora entrémattan. Det allra bästa var dock all uppmärksamhet hon fick av mina arbetskamrater. Hon älskade att stå i centrum. Frampå eftermiddagen klev hon in i sin transportbur och gjorde sig redo för hemfärd.
Hon dog i min famn, omsluten av min kärlek och värme, efter en promenad i en park, utanför kansliet. En skön höstdag den 22 november 2006 klipptes Tikkas livlina i mina armar. Omsluten av min kärlek, värme och min djupa förtvivlan.