”Kulturens alfahannar har fått nog”
Katarina Wennstam: Författargubbsen känner sig hotade av tjejerna
Den här debatten handlar inte ett dugg om skönlitteratur med höga konstnärliga kvaliteter kontra deckare med stor publik. Om det var någon som fortfarande trodde det.
Det handlar om gubbar. Och om tjejer. Om hur de förra har så förbannat svårt att hantera sina motstridiga känslor för de senare. Om hur det svider i gamla mäns hjärtan när kvinnor inte bara skriver dagböcker och noveller, utan hela romaner, fantastiska stories – och sedan har de mage att få sina böcker utgivna och sålda.
Och som de säljer.
Men ramaskriet från författargubbsen börjar eka falskt. För deckare har alltid sålt mycket. Men av någon märklig anledning var det inte lika illa när topplistorna mest fylldes av Åke Edwardsson, Håkan Nesser, Henning Mankell, Leif GW Persson eller Jan Guillou.
Gubbsen såg helt enkelt inte hela ”romanens förfall” framför sig när deckarna framför allt skrevs av andra gubbs.
Vissa av de argaste, nu så flitigt hörda, gubbsen har förvisso alltid avskytt Guillou, men det har snarare att göra med att det är tämligen trångt där uppe på alfahannarnas piedestal.
Och att de har så ömma tår, herrarna.
Det är faktiskt rörande att det fortfarande 2007 finns så mycket mansschau-
vinism kvar.
Det roligaste, men också sorgligaste, med dessa manliga utspel är att det är så genomskinligt vad det handlar om. Javisst, surt sa räven om rönnbären och allt det där. Och nej, alla måste inte älska lättsmälta deckare. Men det är på macho-arenan som detta lilla skådespel utspelar sig.
Det är faktiskt nästan rörande att det fortfarande 2007 finns så mycket manschauvinism kvar, också i den ”upplysta” kulturvärlden. Dinosaurierna rör fortfarande på sig.
Vad är det då de har så svårt för? Triviala deckargåtor? Har alltid funnits.
Böcker fyllda till bristningsgränser med förutsägbara snutporträtt? Knappast något nytt under solen. Illa skriven dialog? Finns det gott om både i deckare och annan litteratur.
Kvinnliga upphovsmakare? Kvinnliga hjältinnor? Ett kvinnligt perspektiv på brott och straff? Skildringar av den kvinnliga samtiden sida vid sida med deckargåtan? Aha, nu börjar det brännas.
Vad är det som de tycker är så tramsigt? Att Belinda Olssons deckarjournalist onanerar? Att Mari Jungstedts kvinnliga huvudrollsinnehavare föder barn? Att Camilla Läckbergs Erika löser mord trots att hon har förlossningsdepression? Att Marklunds Annika Bengtzon är kåt mellan varven?
Men då vill jag också höra herrarna ondgöra sig om operakonsumerande tungsinta kriminalkommissarier som struntar i sina barn.
Då undrar jag varför ni inte hojtade om ”skarvar som skitar ner” när Erik Winter blandade ännu en grogg, när Wallanders pappa målade sin femtielfte tjädertavla eller när Evert Grens satte på ännu en Siw Malmqvist-skiva? Är det för att deras värld känns igen, men inte kvinnornas?
Jag måste säga att jag ändå glädjer mig åt debatten. Äntligen! Inte en dag för tidigt kan vi få en ordentlig genomlysning av varför män alltid har ansetts ha företräde på att tolka samtiden.
Per automatik har det nästan alltid ansetts vara stor litteratur när män skriver om sin barndom, om Jackar som knullar, om Vittula-grabbar som runkar i grupp, om rågblonda gossar som spanar på bikinibrudar genom femtiotalsnostalgiska plank. Och ja, också jag älskar många av dessa skildringar.
Men den kvinnliga, ofta mycket välskrivna litteraturen, har sällan släppts in i finrummet lika lätt. Navelskåderi, fnyser kritikerna. Vem vill läsa om er mens och era kärlekstrubbel?
Det kvinnliga privata har alltid varit tabubelagt. Mäns privatliv kan gå hand i hand med karriär och samhällsanalys, men inte det kvinnliga. Män som säljer som smör och skriver lättillgängligt, enkelt, kanske till och med simpelt, anses ändå bidra med något viktigt. När kvinnorna tar över topplistorna hotas plötsligt hela Romanen. Är inte detta märkligt? Har vi inte kommit längre?
Nej, på många sätt står vi fortfarande och stampar.
Och än lustigare blir hela historien om de sårade finlitterära alfahannarna när man, som jag, har sett dem på fest med åtskilliga glas innanför västen. När man har sett dem stå och svärma runt en av dessa deckarförfattarinnor som de nu rasar mot. Tuppa sig och ogenerat stirra djupt ner i urringningen.
Men det är tydligen skillnad på kvinnlig fägring och kvinnlig kompetens.
Fotnot: Katarina gav senast ut romanen ”Smuts” på Albert Bonniers förlag, som i april månad låg etta på boktoppen.