Ilskan har skapat en kris för feminismen
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2016-02-12
Debattören: Vi måste kunna föra kampen utan att låta ilskan ta över – vi måste lära oss att agera och tänka med ödmjukhet
DEBATT. Vad är problemet med den moderna feminismen?
Bara att ställa den frågan gör många av oss omedelbart arga.
De allra flesta svarar från magen: det finns inget problem med feminismen! Feminismen är en god kraft i samhället. Problemet är patriarkatet. Problemet är strukturerna inom systemet.
Det är inte osant. Feminismen är en kraft för det goda. Men även positiva rörelser kan ha problem – och den stora skillnaden mellan starka, positiva rörelser och negativa, sönderfallande sådana är förmågan att kunna utvärdera vad man gör, och vad man borde göra, och vad det är som inte fungerar.
Internet-eran kom att bli en revolution för feminismen. Sociala medier gav oss en arena för diskussion och debatt, presenterade oss med tillfälle att utbyta erfarenheter, och möjliggjorde för många röster att göra sig hörda som annars inte skulle ha fått det utrymmet.
Sociala medier har bidragit till att feminismen i explosiv takt kunnat transformera sig från en enkeltriktad kamp till något mer än så; till en inkluderande rörelse med många olika spår och undergrupper.
Feminismen har vuxit till att omfatta så väl LGBTQ-frågor som frågor kring klass och etnicitet.
Men med möjligheterna att göra sin röst hörd har kommit något annat.
Sakta men säkert har vi gått över från att skapa ett forum för meningsutbyte till att kämpa för plats. Vi har slutat föra dialoger och börjat föra monologer. Sociala medier inte bara givit oss utrymme att uttala oss; det har gjort oss till en generation av endast sändare.
En del av problemet ligger i det medielandskap vi nu befinner oss i. Inte bara feminister har utnyttjat den nya möjligheten att propagera för sin sak. Antifeminister har utnyttjat samma utrymme för att göra sina röster hörda och i en miljö där vem som helst kan uttala sig hörs bara den som vrålar högst och hätskast.
Debatten har polariserats så till den milda grad att vi satt oss i ständig försvarsställning. Minsta kritik mot rörelsen blir ett avvisande av feminismen som helhet och alla gråzoner försvinner. Antingen är du med oss, eller så är du mot oss.
Vi kräver perfektion av våra representanter för att de ska vara osårbara för angrepp från den andra sidan, men i det tappar vi kärnan i vad vi alltid har kämpat för. Acceptansen, humaniteten, medlidandet och viljan att låta alla leva på det sätt de är mest bekväma med har alltid varit grunden för vår kamp, men i vår iver att vara fläckfria har vi börjat förvandlas till vad vi alltid har anklagats för att vara: en elitistisk, hårdragen, och fientlig grupp utan inre sammanhållning.
Feminismen är, och har alltid i grunden varit en kamp. En kamp som drivits av ilska. Som drivkraft betraktad är ilska kraftfull, men det finns olika typer av ilska. Vi måste vara öppna för den positiva ilskan – ilska gentemot orättvisor – utan att ge efter för den negativa ilskan: den som sluter, utesluter, och stagnerar.
Vi har omformulerat vår identitet från en armé till ett samhälle inom samhället, en trygg plats, ett forum för diskussion, en bild av den värld vi skulle kunna bygga, men i och med det måste vi också anpassa vår retorik och vår metod.
Vi måste kunna föra kampen utan att låta ilskan ta över. Vi måste lära oss att agera och tänka med ödmjukhet, utan att för den sakens skull släppa på våra principer. Vi måste komma ihåg att rikta vår ilska mot strukturer, inte mot individer, och vi måste sluta kräva perfektion av varandra.
Att inse att varje människa existerar inom en struktur är att inse att vi alla har formats av den; att vi präglats och präglas av den; att vi ibland kommer att ha tankar och känslor som formats av strukturen, och att utveckling handlar om att bli medveten om dem och kunna kritiskt analysera dem, inte att inte ha dem.
Som en de facto politisk rörelse är vi beroende av hur människor uppfattar oss. Vi kan vara starka – högljudda – kompromisslösa! – men fortfarande vara öppna och accepterande.
Vi vill inte stöta bort de som ännu inte har lärt sig om, eller förstått, eller accepterat som sanning tanken på att vårt samhälle i hög grad består av och bygger på rigida strukturer kring klass, etnicitet, kön och sexualitet. Vi vill rekrytera dem. Vi vill inkludera dem. Och för att åstadkomma det måste vi göra något mer än att tala till dem; vi måste vara villiga att lyssna på dem.
Camilla Sten
Författare