Vi lever i en våldtäktskultur
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2014-01-26
Anny Berglin: Förändrad lagstiftning förändrar inga strukturer
Den senaste tiden har det pratats mycket om våldtäkt. Det är väldigt bra, vi måste våga prata mer om vad många kvinnor och även män utsätts för. Att vi diskuterar samtyckeslagstiftning är ett stort steg framåt. Att ett initiativ som #mörkertalet på Twitter får så mycket uppmärksamhet är väldigt positivt. Helt plötsligt känns det som att det är läge att gå på djupet i frågan och försöka åstadkomma en förändring. Men jag kan inte låta bli att sakna vissa saker i debatten som råder nu. Jag ser alldeles för många som, fortfarande 2014, utmålar våldtäktsmän som sjuka individer. Monster. Något som står långt ifrån oss ”vanliga människor”.
Det är farligt. För den som våldtar kan vara vem som helst. Ja, det kan till och med vara populäraste killen i skolan som är våldtäktsman. Se bara på det uppmärksammade fallet i Steubenville, Ohio. Det är omöjligt att titta på en man och se om han har våldtagit någon. Det är än mer omöjligt att förutspå att någon ska våldta någon.
Det finns otroligt många män som inte ens vet själva att de har våldtagit någon. Jag menar, tänk på det: hur många kvinnor känner ni som blivit våldtagna? De flesta känner eller känner någon som känner någon. Tänk igen: hur många män känner ni som har våldtagit någon? Självfallet beror det också på att en våldtäktsman sällan skriker det från hustaket men i dag lär vi inte män var gränserna går.
En samtyckeslagstiftning är förstås en god tanke. Men det räcker inte med det. Vi måste börja lära män vad samtycke egentligen innebär. Ska vi någonsin få stopp på våldtäkterna så måste vi lära redan små barn vad personlig integritet och egna gränser innebär. Attityden ”han drar dig bara i håret för att han är kär i dig” måste genast skrotas. För vad är det egentligen pojkar lär sig när de blir ursäktade på det här sättet? Jo, att det är helt okej att ta för sig av flickors kroppar. Och vad lär sig då flickorna? Att deras vilja inte är mycket värd.
Vi lever i en våldtäktskultur som cementerar sig om och om och om igen. Kolla bara på hur kvinnor framställs i reklam: enstaka kroppsdelar, ständigt leende, ständigt perfekta och ofta bara ett objekt vid sidan av Mannen. Samtidigt får vi höra, ständigt som en trasig LP-skiva, att feminismen har gått för långt.
Hur kan vi ha gått för långt när var fjärde kvinna känner sig otrygg när hon är ensam ute på kvällen? Hur kan vi ha gått för långt när det 2012 anmäldes 16 688 sexualbrott? Hur kan vi ha gått för långt när det fortfarande, än idag, lär ut till små pojkar att de har rätt att göra vad de vill med flickors kroppar?
Samtyckeslagstiftning, för all del. Men den kommer inte hjälpa om vi inte pratar om strukturerna bakom. Den kommer inte hjälpa om vi inte lär om. Den kommer inte hjälpa om våldtäktskulturen inte nedmonteras, för vem som helst kan nog hålla med om att en samtyckeslagstiftning inte hjälper så länge inte männen vet vad samtycke egentligen är.
Anny Berglin