Provokation att neka höjda löner

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-03-17

IF Metall: Det är arbetarna som har jobbat ihop utdelningsmiljarderna

Det senaste budet från de opartiska ordförandena som nu leder avtalsförhandlingarna innehöll en föreslagen löneökning på 0,7 procent från och med den 1 juli i år.

Vi gav ett kraftfullt nej till det förslaget.

Flera av våra motparter tycker dock att 0,7 procent är en lagom nivå.

I Aftonbladet i dag intervjuas en av våra medlemmar. Han heter Mikael Larsson och jobbar som truckförare på Scania i Södertälje. Mikael tjänar i dag 20 750 kronor i månaden. Om arbetsgivarna får som de vill skulle han få ynka 145 kronor mer i månaden. Dessa 145 kronor skulle dessutom inte stanna i Mikaels plånbok utan ätas upp av inflationen. Lönebudet på 0,7 procent skulle i praktiken inte innebära någon lönehöjning alls utan i själva verket en garanterad reallönesänkning.

Den ekonomiska krisen har varit mycket svår för våra svenska industriföretag. Ingen, allra minst jag, säger något annat. Men företagen har i stor utsträckning varit oerhört snabba när det gäller att anpassa sina kostnader, det vill säga göra sig av med personal. Det har fått till följd att över 60 000 av IF Metalls 280 000 yrkesverksamma medlemmar nu är arbetslösa. Låga löneökningar, eller ingen ökning alls, skulle få följden att köpkraften i Sverige sjunker och därmed skulle chanserna för de arbetslösa att få jobb igen också minska.

De som miste sina jobb som en följd av finanskrisen har drabbats oerhört hårt, men även de som undgick att bli uppsagda har gjort uppoffringar. Vi gick i mars förra året med på att justera inkomster och arbetstid, allt för att företagen skulle kunna klara krisen och undvika att säga upp ännu fler.

Med denna bakgrund är det ingenting annat än provocerande att arbetsgivarna sitter och säger att det inte finns något utrymme för löneökningar samtidigt som många av dem uppvisar vinster och tänker dela ut överskottet, flera miljarder, till aktieägarna. Att något företag meddelar att deras utdelningar i år är lägre än förra året är en klen tröst. Sammantaget är utdelningarna nu ändå högre än förra året och faktum kvarstår att de redan rika får mer.

Det är de anställda på företagen, våra medlemmar, som har jobbat ihop de här miljarderna. Att då få höra att pengarna ska gå till aktieutdelning och inte till lönehöjningar är ett slag i ansiktet.

Gång på gång säger våra motparter att det är den ekonomiska kris som industrin har gått igenom som gör att det inte finns pengar till löneökningar, men miljarder till ägarna finns tydligen.

För mig och Mikael Larsson som kör truck på Scania går det här inte ihop. Förmodligen gör det inte det för företagsledarna heller när de verkligen tänker efter.

Här blir det väldigt tydligt att en del företagsledare väljer snabba pengar i den egna plånboken hellre än att ge lite tillbaka till dem som utgör stommen i deras företag, det vill säga de anställda, våra medlemmar.

Vi står fast vid våra krav på reallöneökningar och vi jobbar dygnet runt för att nå fram till ett avtalsförslag som både vi och våra motparter kan acceptera. Jag hyser trots allt fortfarande ett hopp om att vi kommer att komma överens. Gör vi inte det är ett konfliktvarsel vår sista utväg. Jag hoppas verkligen att vi slipper ta till det.

Stefan Löfven

Förbundsordförande IF Metall