"Föreslå ett hemland för min längtan"
Yusra Moshtat: Jag fasar för dagen jag inte längre minns min barndoms Irak
Jag har bott snart 15 år i Sverige. Mitt liv i Bagdad börjar kännas avlägset, men jag har ännu mina minnen kvar, jag minns mitt barndomshem, huset i centrala Bagdad med sin trädgård, de blommande apelsinträden, rosorna, sommarnätterna när vi sov på taket under den stjärnbeströdda himlen.
Det som en gång var knivskarpt har blivit suddigare i konturerna, men jag minns fortfarande. Mina minnen var förutom mitt barn det dyrbaraste jag kunde ta med mig när jag flydde. Bagdad var inte paradiset men Saddams diktatur var förutsägbar. Man visste vad man kunde förvänta sig och inrättade sitt liv därefter.
En morgon sitter jag i bilen på väg till mitt arbete. Jag lyssnar som vanligt till nyheterna på bilradion: nya bombdåd i Irak, hundratals döda i Bagdad. Det hugger till i magen, samma ohyggliga känsla som varje gång när jag oförberedd nås av rapporter om död och förintelse i mitt gamla hemland.
Åter minns jag
Gulfkriget, de ändlösa bombnätterna, ruinerna, dödsångesten, allt det som inte har bleknat i minnet under mina år i Sverige, det som jag aldrig kommer att kunna förpassa till dåtid, det som lever kvar i ett evigt och alltid närvarande kristallklart ögonblick.
När jag försöker minnas Bagdad före krigen, till och med före Saddam, upptäcker till min fasa att jag inte längre minns någonting. Det hugger till i magen igen, hårdare, vassare än förra gången. Mitt liv är plötsligt som utplånat. Jag står inför ett mörker som jag aldrig tidigare upplevt.
Det är som om mina gamla minnen har ersatts av nya, med allt det jag ser på tv och läser om i tidningarna. Den våldsspiral som drar landet allt djupare ned i död och förintelse. Situationen i Bagdad har försämrats ytterligare sedan den där morgonen. Varje dag ligger det nya döda kroppar på gatorna.
Den satsning
på säkerhet amerikanerna nyligen introducerade har ännu inte lett till något resultat. Man söker sig genom område för område, beslagtar vapen, arresterar misstänkta och utfärdar id-kort som berättigar invånarna att vistas där de bor. Man till och med bygger murar för att skilja de olika stadsdelarna åt i den fåfänga förhoppningen att på så vis stoppa våldet.
Nu minns jag några rader ur en dikt av den irakiske poeten Adnan al-Sayegh:
Föreslå ett hemland för min längtan /.../
Jag ser inte, bortom dina läppar, längre några länder
som skickar iväg eller tar emot mig
ty jag är en kapten som förlorat sitt hav
och havet mig
Vart ska jag nu styra mitt skepp.
Jag kör vidare, försöker koncentrera mig på trafiken, fortsätter att lyssna på andra nyheter, förlitar mig på att minnet ska återvända, vilket det naturligtvis gör, men efter alldeles för lång tid.
Bit för bit återskapar jag det som för några hemska ögonblick tycktes vara borta för alltid. Minns igen det som jag trodde var omöjligt att glömma.
Nu vet jag
att allt kan tas ifrån mig, till och med mitt minne. En människa kan skrapas ren in på bara benknotorna. För första gången under mina år i Sverige känner jag mig hemlös. Kommer jag någonsin att kunna återvända, om så bara för ett kort besök, tänker jag. Eller är det bara glömskan och hemlösheten som återstår? En hopplöshet så stor att det är bättre att glömma?
Är det krigets slutliga triumf, ondskans seger över det goda?
Dagens debattör
