Demokratin skrämmer M

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Uppdaterad 2011-03-09 | Publicerad 2010-02-11

Den som är desperat tänker inte alltid klart. Det demonstrerades med all önskvärd tydlighet av riksdagskandidaterna Johnny Munkhammar (M) med flera i måndags med rubriken ”Mona Sahlin flörtar med extremisterna”.

I ett inlägg på kosackvalsnivå hävdar de att Lars Ohly vill ha det som i – Nordkorea! Man kan tycka att detta är att ta i, men Munkhammar & co har belägg. De har nämligen läst partiprogrammet och där funnit – håll i er! – marxism, kritik mot marknadsekonomin, krav på fler anställda i offentlig sektor och stöd för skattefinansiering. Rena Nordkorea, eller hur?

Det är svårt att vara annat än sarkastisk, men jag ska göra ett försök.

Som ordförande i den programkommission som tog fram förslaget till partiprogram 2004 är jag förvisso inte opartisk, men borde ändå tillerkännas en viss insikt i vad som där står och inte står. En av våra uppgifter var att formulera ett principiellt och otvetydigt försvar för demokratin. Inte bara för demokrati som abstrakt idé utan också för demokratins hittills uppnådda institutioner (rösträtt, flerpartisystem, yttrandefrihet och så vidare).

Jag vågar påstå att vi lyckades utomordentligt väl. Jag vågar också påstå att Munkhammar & co inte kunde bry sig mindre. Det är nämligen inte är där skon klämmer. Eller rättare sagt, det är just där skon klämmer, men inte på det sätt som de försöker påskina.

En ledtråd är påståendet att Vänsterpartiet står för en ”totalitär syn på demokrati”. Avsikten är givetvis att utmåla Vänsterpartiet som diktaturanhängare, men frågan är om inte ordvalet röjer vad Munkhammar & co anser är vänsterns egentliga dödssynd, nämligen att vilja ha för mycket demokrati, kanske till och med ”total” demokrati.

En utvidgning och fördjupning av demokratin, såväl nationellt som globalt, framstår i finanskrisens spår och inför den hotande klimatkatastrofen som allt mer nödvändig.

Det är givetvis inte möjligt att förena med fortsatt nyliberal avreglerings- och privatiseringspolitik. Det är den verkliga orsaken till Munkhammars och hans medskribenters ideologiska ångest.

Och det är i så fall inte bara Vänsterpartiets partiprogram som bör ge anledning till kallsvett. Även vår grundlag Regeringsformen är klart suspekt. Där står nämligen att ”det allmänna ska verka för att demokratins idéer blir vägledande inom samhällets alla områden” (1 kap 2§). Det kan ju Munkhammar & co fundera på vad det skulle innebära om det förverkligades.

Mats Einarsson (V)

ordförande i Vänsterpartiets ­programkommission 2004–08