Dagens gruvpolitik är ovärdig Sverige
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2013-09-05
Debattörerna: Utländska gruvbolag går före miljö och urfolks- och äganderätt
Nyligen beslutade regeringen att ge riksintresset för mineralutvinning företräde framför riksintresset för rennäringen och den samiska kulturen i Rönnbäck utanför Tärnaby. Det polisanmälda och konkursmässiga prospekteringsbolaget Nickel Mountain, som har tre beviljade koncessioner för storskaliga dagbrott för nickel, räddades därmed i sista stund av ansvarig minister, Annie Lööf.
Reaktionerna dröjde inte länge. Ett enhälligt Sameting presenterade ett kraftfullt uttalande. Det gjordes på plats i Gállok (Kallak) utanför Jokkmokk, där lokalbefolkning och aktivister med passivt motstånd kämpat mot det engelskägda bolaget Jokkmokk Iron Mines (JIMAB) under sommaren.
Förutom att Sametinget i stort kräver rätten till ”avgörande inflytande över samiska marker”, krävdes ett totalt stopp för pågående prospektering och koncessioner i avvaktan på att Sverige lever upp till interna- tionell urfolksrätt.
Att Sverige inte gör det är skamligt med tanke på Sveriges rykte som ett land som värnar om mänskliga rättigheter.
Även i Gállok krockar riksintresset för mineralutvinning med riksintresset för rennäringen. Processen har inte kommit till det läget att en avvägning är nära, men beslutet rörande Rönnbäck kan ha principiell betydelse för hela det samiska folket och all fortsatt exploatering i Sápmi.
Renskötselrätten är grundlagsskyddad men om gruvan i Gállok blir verklighet kommer Jåhkågasska sameby inte kunna bedriva renskötsel. Gruvan klyver samebyns marker i två. Varje sameby bedriver renskötsel på ett unikt sätt utifrån förutsättningarna i landskapet, och i det här fallet är en samexistens med gruvan totalt omöjlig. Inga tekniska lösningar, dialogmöten eller ersättningar kan i någon större grad påverka detta faktum.
Men gruvindustrins expansion i norra Sverige krockar inte bara med samiska näringar. I Gállok har privata markägare drabbats av en skev lagstiftning och orättvisa myndigheter.
Lars Isaksson med familj har vid upprepade tillfällen fått se sin ungskog massakrerad av JIMAB och stora värden gå förlorade.
Uppenbara intrång i skog där även snöskoterkörning om vintern är straffbart släpps av åklagaren, trots överväldigande och uppenbar bevisning.
Ingenting tycks få stå i vägen för gruv- och prospekteringsbolagen, inte ens lagarna som sägs reglera deras agerande. Och som ett raster ovanpå allt detta ligger det faktum att minerallagen som sådan inte ger beslutanderätt till kommunerna. Beslut om gruvor fattas på nationell nivå av myndigheten Bergsstaten, mark- och miljödomstolen, och i vissa frågor av länsstyrelsen. Kommunledningar har ingenting att säga till om, så länge det inte handlar om radioaktiva ämnen.
Bristen på lokaldemokrati, överkörningen av urfolk och äganderätt, miljöförstöringen samt att regeringen understödjer att utländska riskbolag skattefritt får exploatera landets rikedomar, leder givetvis till en stor frustration runt om i landet. Från Skåne till Kiruna, och från vänster till höger, samlas nu motståndet.
Sedan kampen om Ojnareskogen på Gotland i fjol har en folkrörelse för en förändrad minerallag, för rent vatten och fast mark, börjat ta form. Kampen i Gállok har blåst ytterligare liv i rörelsen och i debatten, och riksdagspartierna har börjat positionera sig i gruvfrågan inför riksdagsvalet nästa år.
Sveriges mineralstrategi, som regeringen la fram i våras, förutspår en tredubblering av antalet gruvor i Sverige till 2030. Med det växande motståndet kommer denna utveckling inte ske obemärkt. Det är inte värdigt ett land som värnar mänskliga rättigheter. Det är dags att regeringen omvärderar sin mineralpolitik.
Tor Lundberg Tuorda,
Lisa Wanneby,
Niklas Spik,
Marie Persson,
Markus Nyström