"Demokratin ska tåla satir"
Makan Amini och Johan Büser: Sorgligt att Bildt inte en enda gång nämnt Dawit Isaak
Carl Bildt hör till de få politiker som har förstått sprängkraften med att blogga.
Hans omtalade blogg närmar sig 700 000 besökare och har väckt debatt både i Sverige och utomlands.
Meningarna går isär om huruvida det är lämpligt för en utrikesminister att ägna sig åt sådan direktkommunikation via internet. Klart står i alla fall att Bildt via sin blogg själv väljer vilka frågor han vill ta upp och vilka han avstår från att svara på.
Dawit Isaak heter den svenska medborgare och journalist som sitter fängslad sedan snart sex år utan rättegång i Eritrea på grund av sina regimkritiska åsikter och yttranden. Både den här och den förra regeringen har gjort alldeles väldigt lite för att försöka få Isaak frigiven.
Trots att vår utrikesminister har skrivit inlägg i bloggen i över två år och diskuterat allt ifrån snöflingor utanför kontorsfönstret till Göran Perssons uttalanden, har han inte en enda gång nämnt namnet Dawit Isaak.
Kraven som ställts att han och statsminister Fredrik Reinfeldt ska åka ner till Eritrea för att på plats sätta press på den eritreanska regimen har inte heller kommenterats på bloggen. Det är ett sorgligt konstaterande.
När vi under slutet av förra veckan började skriva inlägg med satirisk underton i en blogg som liknade utrikesministerns till både utseende och internetadress, var det frågor såsom den om Dawit Isaak, ministerns arrogans och privata intressen i Ryssland vi primärt ville belysa.
Vi var beredda på de skiftande reaktionerna från läsarna. En del tyckte att vi lyckades lyfta fram viktiga frågor, andra tyckte bara att vi var roliga och en tredje grupp tyckte att parodibloggen var rena sömnpillret som helt saknade poäng.
Vad vi inte var beredda på var en del av de reaktioner vi möttes av efter att Aftonbladet under söndagskvällen förra veckan valde att beskriva de två första inläggen i bloggen som ”grova rasistiska påhopp”. Aftonbladet valde ganska snart att tona ner allvaret och i stället beskriva bloggen som ett hån mot Carl Bildt och snart började de första kritiska läsarna att höra av sig och att mer eller mindre kräva att vi lade ner bloggen. ”Det är principiellt felaktigt att skoja om Sveriges utrikesminister”, hette det. På andra debattforum på nätet var kritiken ännu hårdare och liknade mer hot, riktade direkt mot oss som skrivit i bloggen. Vissa inlägg var riktigt tråkiga att läsa.
Vi kan acceptera att man beskriver bloggen som fjantig, poänglös eller tråkig även om vi inte håller med. Vad vi inte kan acceptera är krav eller hot på att en text som ironiserar över den svenska utrikesministerns agerande tas bort. Aftonbladet hade kunnat ta parodibloggen för vad den var, ett starkt ifrågasättande av vår svenska utrikesministers handlingar och attityd. I stället hittade man rasistiska undertoner som i själva verket inte existerade.
Utrikesminister Carl Bildt är för en del dessvärre en helig ko, i alla fall när han kritiseras av två SSU:are. Man kan fråga sig varför dessa reaktioner uteblir när tv-program som ”Parlamentet” skojar om politiker på liknande sätt.
Det har gått precis en vecka sedan parodibloggen blev omskriven i media och sedan dess har det startats många fler parodibloggar om toppolitiker på internet. Det har till och med startats parodibloggar på våra egna privata bloggar och av det vi har läst hittills har mycket hållit mycket hög nivå.
Alla satiriska texter kommer säkert inte att generera politiska debatter eller ens leenden hos läsare men förhoppningsvis ökar toleransen gentemot den här typen av inlägg som bör ses som allt annat än kontroversiella i ett land där yttrandefriheten har en så framskjuten roll.
Eller som Erik S Berséus från tankekollektivet ”Den nya världen” valde att beskriva det på vår parodiblogg när han svarade på en annan läsares kritiska kommentar: ”Möjligheten till politisk satir måste ju vara det främsta tecknet på en sann demokrati.”
