"Tsunamin – en naturkatastrof ingen kunde råda över"
Anders Engvall: "Lägg inte skulden på offren"
I två inlägg på Aftonbladet Debatt har Bo Gunnarsson uppmanat till en närmare granskning av Thailands agerande under tsunamikatastrofen (18 november 2006 och 19 juni 2007). Med tanke på det stora antalet döda och skadade är det lätt att hålla med om värdet av att studera alla inblandades hantering av händelsen.
Tyvärr bidrar inte Bo Gunnarsson till klarhet över händelseutvecklingen och orsakerna till katastrofens fruktansvärda följder. Han hävdar att många thailändska och svenska liv skulle ha sparats genom en snabbare varning om den förestående flodvågen. Bo Gunnarsson önskar ställa ledare i de drabbade länderna till svars för ”massdöd” och spekulerar om att politiska hänsyn gjort att thailändska myndigheter låtit bli att varna för den kommande katastrofen. Återuppbyggnaden beskrivs som ett misslyckande där stora summor försvunnit genom korruption och få konkreta resultat uppnåtts.
Det är mycket cyniskt att anklaga thailändska myndigheter för att ingen varning gavs om den förestående katastrofen. Endast 29 minuter innan flodvågen slog in över Thailands kust kom den första varningen från det internationella tsunamicentret på Hawaii. Varningen gällde närområdet kring Sumatra i Indonesien och inte de avlägsna stränderna i Khao Lak och Phuket.
Det är orimligt att hävda att lokalbefolkning och turister utspridda längs Thailands nästan tusen kilometer långa västkust kunde ha varnats på denna begränsade tid. Vi bör komma ihåg att en tsunami aldrig tidigare drabbat Thailand och att det var just det faktum att katastrofen slog till så oväntat som gav de fruktansvärda följderna. Det är därmed också orimligt att göra liknelser med de varningssystem som sedan tidigare finns i Japan, Hawaii och andra områden som återkommande drabbats av flodvågor.
Endast 29 minuter innan flodvågen slog in över Thailands kust kom den första varningen från det internation-
ella tsunami-
centret på Hawaii
Faktum kvarstår – svenska myndigheter agerade långsamt och oorganiserat under dagarna efter katastrofen. Här vilar ansvaret tungt på svenska politiker och myndigheter. På plats i Thailand mötte jag dagarna efter tsunamin många turister vars lidande förvärrades som en följd av bristande svenskt stöd. Kontrasten var skarp mot den snabba hjälpen från lokalbefolkning och thailändska myndigheter. I ljuset av detta är det stötande att från ett svenskt perspektiv försöka skuldbelägga de länder som drabbades värst av denna fruktansvärda naturkatastrof.
Alla som i efterhand besökt de områden i Thailand som drabbades av tsunamin imponeras av den snabba återuppbyggnaden som genomförts med nästan uteslutande lokal finansiering. Redan efter ett halvt år återstod få spår av ödeläggelsen. Givetvis bör de korruptionsanklagelser som förekommit utredas, men det kan inte på något sätt förringa den snabba återhämtningen. Bo Gunnarsons beskrivning av en misslyckad återuppbyggnad är helt enkelt felaktig.
På kort tid har ett varningssystem för eventuella framtida naturkatastrofer byggts. Därmed kan alla som besöker Thailands stränder vara trygga i vetskapen om att katastrofen från julen 2004 inte upprepas.
Dagens debattör
