"Jobba för framtiden – ge plats åt alla åsikter i fp"
Vad folkpartiet behöver nu är:
1.
Total öppenhet – inåt och utåt. Etikkommissionens rapport talade om en toppstyrd och sluten organisation. Organisationen bör bli öppen,
genomskinnlig.
Det ska aldrig mer kunna inträffa att en aktiv medlem eller en grupp utan att informera sina kamrater tar initiativ som går rakt emot partiets tänkande och handling. En arbetsgrupp bör nomineras för att enbart arbeta med öppenhetens rutiner.
2.
Vi måste öppna partiets arenor för många aktiva liberaler. Systemet med gräddfil för några mycket få ”nationella kandidater” handplockade av en viss grupp i ledningen –representanter som ständigt tar hela arenan i politiken – bör begravas.
Det är självklart att talesmännen och kvinnorna ska få kontinuerlig kontakt med medier och väljare. Men det är lika självklart att alla liberaler får föra ut sina förslag på bredd front. Ju fler som agerar för liberalismen desto starkare är vi.
Den väljare som inte är nöjd med Nyamko Sabunis tuffa ställningstaganden om religiösa friskolor kan identifiera sig med låt oss säga Anita Brodéns ställningstaganden. Men då ska Anita Brodéns budskap ges tillräckligt stor plats i partiets kommunikation med omvärlden.
3.
Inga av våra uttalanden ska kunna användas av extremnationalisterna. Vi kan ställa krav på oss själva och på våra medmänniskor, men dramatiskt tillspetsade formuleringar om invandrarnas brottslighet, gynekologiska undersökningar för alla tonårsflickor, förbud av slöjan får aldrig mer förekomma i våra tal och våra skrifter. Effektsökeriet har redan kostat partiet en stor del av dess trovärdighet.
4.
Jan Björklund kan bli en bra partiledare. Han är en fantastisk kommunikatör och en effektiv organisatör. Hans närvaro i politiken kan bli varmare om han omringar sig med en stor grupp forskare, kulturpersonligheter, konstnärer som ständigt analyserar kunskapens frågor. Personligt monopol på utbildningsfrågorna skapar inte förtroende.
Vår skol- och forskningspolitik är mycket bra och den kan vinna hela svenska folkets entusiasm om den blir rik på nyanser, tillåter motsättningar, söker impulser från många håll.
Det som tidigare hände i svensk skolpolitik – att bara en modell för tankar om lärande, den så kallade progressiva pedagogiken, under decennier ensam fick komma till tals – ska inte upprepas i motsatt riktning. Liberalismen hämtar livsluft ur motsättningar och dialog.