Rätt man – fel pris
Bo Gunnarsson: Årets fredspristagare borde ha fått Nobelpriset i ekonomi för flera år sedan
De fattigas bankir, Muhammad Yunus och hans livsverk
Grameen Bank, får sitt Nobelpris i Oslo.
Han är den första ekonom som belönas för en fredsskapande insats och motiveringen är ett välbehövligt erkännande av att fattigdomsbekämpning och social rättvisa är en avgörande fredsfråga.
Bra och klargörande. Men rimligen borde professor Yunus ha honorerats redan för flera år sedan av svenska riksbankens priskommitté som ju har till uppdrag att utse ”bragdmän” i ekonomi.
Sedan 1969 har den svenska kommittén belönat allsköns nyliberaler för spelteorier, makroekonomiska modeller och forskning som ofta enbart berört den rika västvärlden.
Summa 68 pristagare, ingen av dem kvinna och bara två icke-vita.
Ett enda lysande undantag har gjorts: Amartya Sen 1998.
Mikrolån handlar naturligtvis i huvudsak om ekonomi och oförmågan att under mer än femton år uppmärksamma det smått revolutionära som skett i så många utarmade byar i främst Bangladesh är monumental och borde leda till att ekonomipriset skrotas.
Pinsamt, tjänstefel helt enkelt. Många kritiska frågor har ställts i media särskilt i den muslimska världen.
Nobelgalans gökunge har förbrukat sitt förtroendekapital.
En av orsakerna till att Riksbankens priskommitté vägrat att ta professor Yunus på allvar är sannolikt att ekonomer i gemen saknar intresse för frågor om fred, social rättvisa eller jämställdhet. I bästa fall och något förenklat kan man säga att de i tilltro på ekonomins ”universiella sanningar” har distanserat sig från de fattigas problem. Deras etiska, politiska och yrkesmässiga bidrag är minimala.
– I många fall har deras ”kamp mot fattigdomen” blivit till ett krig mot de fattiga, skriver UCLA-professorn Vinay Lal i indiska tidskriften ”Outlook”.
Ekonomerna har avhänt sig ansvar för de fattigas problem på antropologer, sociologer och frivilligorganisationer.
I motsats till mängden av amerikanska pristagare har professor Yunus inte utarbetat någon matematisk modell som möjligen förutsätts i ämnet ekonomisk vetenskap. I stället har han bevisat sin teori i praktiken genom investering av egna medel och under svårast tänkbara förhållanden. Miljontals kvinnor har getts möjligheter att påverka sin egen och familjens miserabla tillvaro. Trots desperat fattigdom, en förtryckande patriarki och enorma behov som gjort dem helt ointressanta för vanliga banker har de visat stor vilja och förmåga att utnyttja och återbetala mindre lån.
Sant är att mikrokredit inte är något finstämt instrument, att det finns gott om kritiker och att det knappast gör någon rik. Men systemet har spritts till ett 50-tal nationer i tredje världen, senast i raden är Kina, och haft en påtaglig effekt för att stärka kvinnornas ställning.
Framgångarna har också fått Världsbanken, IMF och olika FN-organ att adoptera mikrolån som ett medel för att mildra fattigdomen på landsbygden. Professor Yunus har tidigare skyndat långsamt i övertygelsen om att Grameen-bankerna i största möjliga mån måste bli självbärande.
Riskerna ökar naturligtvis efter Nobelpriset som hotar att dränka idén i pengar från olika givare.
Men fredspriset har också en annan allvarlig effekt som ett ekonomipris saknar: Mikrolånen hotar att bli starkt politiserade i en rad muslimska länder.
Främsta orsaken bakom valet av fredspristagare är att mikrolånen – dvs socio-ekonomisk utveckling – ses som ett alternativ till kriget mot terrorismen. Mildrad fattigdom och ökad sysselsättning kan beröva militanta rörelser en betydande del av deras rekryteringsbas.
Det innebär att Grameen Bank och dess likar hamnar direkt i skottlinjen. För sju år sedan kastade talibanerna ut organisationen ur Afghanistan på grund av kvinnornas engagemang. Nu fråntas den sin politiska oskuld och neutralitet och upphöjs till ett strategiskt ”vapen” i fiendehand.
Det återstår att se om Nobels fredspris är så hälsosamt för mikrolånen och Grameen Bank. Ekonomipriset skulle ha varit mer komplikationsfritt.
Dagens debattör
