Seriemördare kan snart gå fri
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-03-20
Lars Borgnäs: Tiden rinner snart ut för att lösa de ouppklarade prostitutionsmorden
Tre prostituerade kvinnor hittas döda. De misstänkta mordfallen liknar varandra på flera punkter. Ändå granskas de inte ur seriemordsperspektiv. Snart är det för sent, skriver SVT:s Lars Borgnäs.
När Thomas Quick nyligen försäkrade att han inte är den seriemördare han tidigare sagt sig vara sa psykiatrikern Ulf Åsgård att redan karaktären på de mordhandlingar Quick erkänt talade emot seriemordsteorin.
Ofta liknar seriemördarens brott varandra i viktiga avseenden, de faller ”inom samma ruta”. Men de mord Quick hade erkänt utfördes på olika sätt och offren var av olika kön, ålder och bakgrund. Redan därför var det osannolikt att en och samme man låg bakom dem, enligt Åsgård.
Om Quick nu, måhända med rätta, avskrivs som seriemördare finns i stället skäl att granska en annan serie ouppklarade mord som kan ha samma gärningsman. Det arbetet har aldrig gjorts – och snart är det för sent.
Mellan 1982 och 1984 mördades tre unga kvinnor från Stockholms dåvarande huvudstråk för gatuprostitution, Malmskillnadsgatan. De tre morden är de enda ouppklarade prostitutionsmorden i Stockholm från den perioden.
Mordfallen är lika varandra på en rad punkter. De faller alltså i flera avseenden ”inom samma ruta”. Ändå har polisen aldrig synat dem ur en seriemordsaspekt – trots att just sexmord är den brottstyp som lämpar sig bäst för seriemordsanalys.
24-åriga Annika hittades död en julimorgon 1982 i Hägersten söder om Stockholm. Kroppen låg fullt påklädd i ett buskage några hundra meter från E4. I december samma år hittades 17-åriga Elisabeths nakna kropp på gränsen mellan Upplands Väsby och Sigtuna, likaså
i ett buskage några hundra meter från E4.
I båda fallen var dödsorsaken oklar men befanns troligen vara strypning eller kvävning. I Elisabeths fall var mordet så väl kamouflerat att det spekulerades i om hon dött av förfrysning.
Intill båda offren hittades ett föremål som drog förbipasserandes uppmärksamhet till sig. I Annikas fall en liten väska på grässlänten, i Elisabeths hennes vita behå som spänts upp i en trädklyka.
Det tredje mordet i raden är det så kallade styckmordet. 27-åriga Catrine da Costas sönderskurna kropp hittades sommaren 1984 i sopsäckar på två platser intill E4, på gränsen mellan Stockholm och Solna. En blå handduk låg hopvikt intill en av soppåsarna.
Också mordet på Catrine var så kamouflerat att det inte med säkerhet kunde fastslås atthon verkligen blivit mördad. Kroppen var tömd på alla inre organ som kunde avslöja dödsorsaken och huvudet saknades.
Tre mord på unga prostituerade kvinnor från Malmskillnadsgatan, alla tre utförda på ett sätt som försvårade eller förhindrade att dödsorsaken kunde fastställas. Alla tre offren utlagda intill E4 med ett föremål placerat i synbart läge nära kroppen. Inte i något fall tecken på strid. Och återigen: dessa är de enda ouppklarade morden på prostituerade i Stockholm från den tiden.
Kropparna var i olika tillstånd när de återfanns – Annikas påklädd, Elisabeths naken, Catrines styckad. Men de många likheterna mellan fallen kan inte omedelbart tolkas som slumpens verk. Det borde ha framstått som
naturligt att undersöka om det finns ett samband mellan de tre morden.
Så blev det dock inte. Polis och åklagare gjorde visserligen i början av 90-talet en ansats att syna morden ur ett seriemordsperspektiv, men den ansatsen avbröts. Skälen härtill är oklara.
En ny möjlighet fanns när den speciella gärningsmannaprofilgruppen sattes upp inom Rikskriminalen några år senare. En som ingick i gruppen var för övrigt Ulf Åsgård. Men gruppen tog sig aldrig an dessa tre mord.
Det har inte heller den nuvarande så kallade cold case-gruppen inom Stockholmspolisen gjort. Däremot planerar den nu att analysera om de så kallade porrmorden – mord på tre manliga porrbutiksanställda i slutet av 1980-talet – kan vara seriemord. Det är svårt att förstå varför en liknande analys av morden på de tre unga kvinnorna inte har kommit till stånd.
Rättsapparaten har alltså aldrig utnyttjat möjligheten som en specialiserad seriemordsanalys kan ge att lösa dessa tre mordfall. Och tiden rinner snart ut – det sista mordet i raden, det på Catrine da Costa, skedde i juni 1984. Eftersom preskriptionstiden för mord är 25 år går gärningsmannen fri från straffansvar i sommar.
Lars Borgnäs