"Satsa på järnvägar"
Gun Holmström: Banverkets analys visar att Norrbotnia-banan blir en bra affär för nationen
18 juni ska Banverket lämna sitt förslag till regeringen om hur man vill prioritera investeringarna i järnvägarna fram till 2015.
Har Sverige råd att inte bygga Norrbotniabanan mellan Umeå och Luleå? Det är frågan sedan Banverket nu presenterat sin samhällsekonomiska analys som visar att banan blir en bra affär för nationen.
Det industrin i norr nu ropar efter är mer tids- och kostnadseffektiva transporter, men det kommer den inte få så länge debattörerna i Stockholmsmedierna tror att en kustjärnväg i norr bara handlar om persontrafiken.
Det industrin i norr nu ropar efter är mer tids- och kostnads-
effektiva trans-
porter.
Missuppfattningen är förståelig med tanke på storstadsproblemen med just persontrafiken, men i norr blir tyngdpunkten annorlunda. Här handlar det om att frakta stora mängder varor som produceras från skog och mineral till marknaderna i söder och utomlands, varor som ger landet betydande nettoinkomster.
I början av april presenterade Banverket sina förslag på satsningar fram till 2015. Där fanns Norrbotniabanan inte med. Skälet: Banverket har inte fått anslagen uppräknade från 2004 års nivå. Men enligt Banverkets samhällsekonomiska analys, som kom 3 maj i år, är Norrbotniabanan bra för Sverige. Nyttan är dessutom ovanligt stor för just godstransporterna (jämfört med andra järnvägsprojekt i Sverige). Enligt Banverket ger investeringen en återbäring på 1,05–1,45 kr per investerad krona, utöver de 4 procents ränta som krävs för en samhällsekonomiskt godtagbar avkastning.
En extra ränta på 5–45 procent – nog verkar det vara en god affär för nationen!
På 16 veckor produceras enbart i Norrbotten och Västerbotten varor värda lika mycket som banans totala kostnad! 2002 var varuvärdena 55 miljarder kronor medan kostnaden för banan var 17 miljarder kronor. Varuvärdena är avsevärt högre idag.
Många av dessa varor fraktas idag, sorgligt ineffektivt, på en järnväg som gör långa omvägar (en transport som innebär 22 mil på landsväg längs kusten kan med järnväg ta 33 mil!) och dessutom med tåg som inte kan lastas fulla på grund av stambanans begränsade axeltryck. Så mitt i debatten om att begränsa växthusgaserna, talar nu företagen om att skicka mer gods på landsväg! Det går fortare och blir billigare.
Som bieffekt får sex städer och en halv miljon invånare efter kusten kortare resor och företagen mer rörlig arbetskraft.
Norrbotniabanan handlar alltså inte om regionalpolitik, utan om att ge den nationellt viktiga industrin i norr effektiva transporter så att den kan behålla konkurrenskraften. Som bieffekt får sex städer och en halv miljon invånare efter kusten kortare resor och företagen mer rörlig arbetskraft.
En annan bieffekt är förstås att miljön tjänar på att både varor och folk transporteras på en järnväg som går där industrin och människorna finns. Men att säga nej till banan bara för att det bor så lite folk ”däruppe” är varken ekonomiskt bra för Sverige, för företagen eller för miljön.
Och visst har Sverige råd att bygga banan. Enbart från sex storföretag längst i norr betalades i fjol 16 miljarder kronor i skatt till staten, nästan hela kostnaden för Norrbotniabanan!
Byggtiden är beräknad till elva år med start nästa år, kostnaden till 1,8 miljarder per år, ungefär lika mycket som regeringen nyligen så gentilt skänkte bort till några exklusiva köpare av Telia Sonera-aktier. Mitt råd till regeringen är därför:
Investera åtminstone inkomsterna från utförsäljningarna av statliga företag i något varaktigt, i det som industrin och människorna i hela Sverige nu behöver – alltså i järnvägar och vägar i både norra Norrland och i Stockholmsområdet.