Barnen behöver inte dö
Anders Björkman och Peter Lundström om en sjukdom som dödar en miljon om året – i onödan
Det är mitt i natten och hela familjen sover. Ingen vaknar av den till synes obetydliga inkräktaren.
Familjens yngsta, ettåringen, vaknar inte heller när myggan genomborrar hans hud för att ta sig ett blodmål.
Det hela är över på någon minut och det ska dröja innan någon blir varse vad som inträffat.
En vecka passerar. Sedan börjar det: hosta, diarré och feber. Tabletterna från läkemedelskiosken tycks inte hjälpa, för när mörkret sänker sig på den åttonde dagen börjar pojken krampa häftigt.
Innan föräldrarna har hunnit till sjukstugan har pojken fallit i koma, och någon timme senare orkar hans lilla kropp inte mer. Pappan begraver honom själv och han förs aldrig in i den officiella mortalitetsstatistiken.
Var trettionde sekund dör ett afrikanskt barn av malaria. När du har läst så här långt är vi nog uppe i två, kanske tre.
Vad som gör detta extra smärtsamt, och skamligt, är att det sker i onödan. Att över en miljon människor varje år dör av en sjukdom som kan förebyggas och botas är ett hån mot tanken om alla människors lika värde. Någonting liknande hade aldrig tillåtits hända i Europa eller USA.
Men nu handlar det om Afrika och då gäller helt andra regler, eller hur ska man annars förklara det? För det är inte brist på medel eller kunskap som är problemet. Det är bristen på vilja.
Vi vet ganska väl vad som skulle behövas:
1 Utbredd tillgång till diagnos och behandling
2 Utökade förebyggande åtgärder (impregnerade myggnät, profylaktisk behandling av gravida kvinnor, inomhussprayning med myggavdödande medel).
3 Fortsatta och ökade forskningsinsatser – dels för att säkerställa effektiviteten hos nuvarande och nya åtgärder, dels för att redan nu förbereda alternativa lösningar inför den resistens som hotar runt hörnet mot dagens läkemedel och insekticider.
Detta måste göras nu. För med malarians offer dör hoppet om en framtid för Afrika. Kostnaderna för malariakontroll och behandling urholkar de drabbade ländernas ekonomier. Detsamma gäller familjernas.
Malaria sänker produktiviteten och avskräcker turister och investerare. Det finns beräkningar som talar för att Afrikas ekonomiska tillväxt hade varit dubbelt så stor de senaste decennierna om det inte varit för malaria.
Att över en miljon dör varje år av en sjukdom som kan botas är ett hån mot tanken om allas lika värde. Det hade aldrig tillåtits hända i Europa eller USA
Ett litet hopp kan månne skönjas nu när miljö- och klimatfrågor dominerar debatten; vissa gör gällande att bland annat malaria kan spridas till våra breddgrader. Inför ett sådant hot kanske vi kan få bättre fart på malariaforskningen – då är det ju vi som riskerar att drabbas!
Och visst är det sant att malariamyggor och -parasiter gillar sol och värme, men mycket viktigare är fattigdom.
Hade det bara handlat om miljö och klimat så hade Florida varit svårt drabbat (det var det också en gång i tiden) men hur stort är problemet där?
Och hur ska man förklara att tiotusentals människor på 1920-talet strök med i en malariaepidemi i Sibirien? Inte med att det var så varmt i alla fall.
Malaria driver fattigdom och vice versa. Så länge Sverige var fattigt hade vi också malaria, men på 1930-talet försvann den mer eller mindre av sig själv.
För att någonting liknande ska kunna ske i Afrika krävs större insatser. Malaria och – i mindre utsträckning – hiv/aids är de enda stora infektionssjukdomarna som ökar bland de fattiga barnen i Afrika.
Om Afrika fick bukt med malarian vore det ett avgörande steg mot att också bli av med fattigdomen.
Vi i de rika länderna kan göra en skillnad i kampen mot fattigdomens sjukdomar, med bistånd förstås, men inte minst genom att inta en ledande position inom forskningen.
Hur lång tid kan det ha tagit dig att läsa den här texten? Fem minuter? Det blir tio barn. Vad väntar vi på?
