Plutonium på export
I augusti fraktar Studsvik 1,2 kilo vapenplutonium tillsammans med 4,8 ton använt kärnbränsle från Sverige till ökända Sellafield i Storbritannien.
Det betyder att regeringen helt släpper kontrollen över handeln med kärnavfall och bidrar till att ännu mer radioaktiva föroreningar sprids till våra grannländers kuster, skriver Martina Krüger.
Sverige har länge varit stark motståndare till export av kärnavfall till upparbetningsanläggningen Sellafield i Storbritannien.
Våra regeringar har i över 20 år konsekvent nekat tillstånd.
Till nu.
Genom att hänvisa till en EU-förordning kringgår regeringen nu både svensk lag och praxis – den struntar i tillståndsprocessen.
Syftet är att göra sig kvitt den radioaktiva soppa som blev resultatet av Sveriges kärnvapenprogram.
Utskeppningen, som planeras till augusti, sker genom AB Svafo, en del i börsnoterade Studsvikkoncernen. Exporten blir ett prejudikat som innebär att den svenska staten släpper den politiska kontrollen över handeln med kärnavfall.
Studsvik ska skicka 4,8 ton använt kärnbränsle till ökända upparbetningsanläggningen Sellafield i Storbritannien. Det är bråttom, eftersom britterna bestämt sig för att stänga den del som kan ta hand om den här typen av avfall.
Avfallet kommer från Sveriges första forskningsreaktor R1, som var i drift på Kungliga tekniska högskolan i Stockholm från 1954 till 1970. Då drömde många fortfarande om en svensk atombomb. Enligt Statens Kärnkraftsinspektion, SKI, innehåller det använda bränslet 1,2 kilo vapenplutonium av hög kvalitet, sk super weapons grade plutonium.
Den del av Sellafieldanläggningen som kommer att användas för upparbetningen är den som släpper ut mest radioaktiva föroreningar i havet. Radioaktiva ämnen från Sellafield återfinns redan i förhöjda halter utmed Sveriges, Norges och Danmarks kuster?–?nu kommer det svenska avfallet att spä på de föroreningarna.
Sellafields stora problem med radioaktiva utsläpp var också orsaken till att Sverige slutade att skicka avfall dit i början av 1980-talet. Sverige har också genom det Nordiska rådet länge försökt få stopp på utsläppen från Sellafield.
Restavfallet från upparbetningen av det svenska avfallet kommer att stanna i Storbritannien, trots att Sverige hittills stött principen att varje land ska ta hand om sitt eget avfall.
Studsvik motiverar beslutet med att restavfallet inte passar för svenskt slutförvar. Problemet är att inte heller britterna har något slutförvar för den här typen av avfall, i praktiken dumpas det utomlands utan att man kommit närmare en långsiktig lösning.
Istället för restavfallet vill Studsvik importera annat utländskt kärnavfall med plutoniumföroreningar. Tanken är att det ska slutförvaras här. Det är ett brott mot svensk lagstiftning.
Sveriges politik har hittills byggt på tre viktiga principer: använt kärnbränsle ska inte upparbetas, Sverige ska hantera och förvara svenskproducerat avfall inom sina gränser och det är förbjudet att slutförvara utländskt kärnavfall i Sverige.
Studsviks planer bryter mot var och en av dessa principer. Trots ovan nämnda problem väljer regeringen, till synes utan strid, att acceptera brott mot svensk lag.
Regeringen låter också företagsintressen vända upp och ned på en politik som legat fast i decennier.
Studsvik är naturligtvis skyldigt sina aktieägare att välja det billigaste alternativet?–?inte det säkraste, varken ur förvarings eller ur säkerhetspolitisk synvinkel.
Det finns alternativ. Långtidstorrlagring möjliggör förvaring under lång tid i Sverige. Metoden används redan i flera länder, men Studsvik har avfärdat den utan djupare studier.
SKI, som sedan länge förespråkat handeln med Sellafield, hänvisar i sitt utlåtande till EU-direktivet. SKI tolkar detta som att den svenska regeringen inte längre behöver godkänna handeln, och affären med kärnavfallet blir prejudicerande.
Den förra regeringen sade lite vagt att de såg det aktuella fallet som en engångsföreteelse, men den talade inte om hur kontrollen skulle återtas. Regeringen Reinfeldt har hittills varit tyst i frågan.
Studsvik kan strunta i vad Norge, Irland, Danmark och andra drabbade länder tycker. Frågan är hur Sveriges regering ska kunna se sina nordiska kollegor i ögonen när det svenska avfallet förorenar deras stränder.
Greenpeaces fråga till regeringen Reinfeldt är: Kommer ni att försöka återta den politiska kontrollen över handeln med kärnavfall och följa svenska lagar, eller är det nu upp till kärnkraftsindustrin att fritt fatta strategiska beslut om kärnbränsle och kärnavfall?