Skilsmässa drabbar kvinnorna hårdare
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-11-15
Unni Drougge: Orättvisan mellan könen gör mammorna till förlorare
Kärlek börjar ofta med bråk, sägs det. Snarare är det väl så att kärlek slutar med bråk. Bittra strider mellan separerande makar är ett vanligt scenario där omgivningen står mållös inför absurda gräl om bagateller och i värsta fall destruktiva vårdnadstvister.
Enligt föreningen Makalösa föräldrars nya undersökning handlar dessa konflikter om obearbetade känslor, och lösningen de föreslår är professionella parsamtal. Men ekonomiska och strukturella orättvisor försvinner inte bara för att vi rotar i våra känsloliv. Skilsmässor slår nämligen hårdast mot kvinnorna.
De flesta skilsmässor har sin upprinnelse i den osämja som uppstod redan kring första barnets födelse. Konflikterna handlar om fokus och ansvarsfördelning. Pappor tycks ha svårare att ställa om sig till småbarnstillvaron medan mammorna överanpassar sig och tar allt större ansvar för familjesammanhållningen.
Dessa uppoffringar kan bli en tickande bomb. Den som utnyttjar mest av föräldraledigheten, trappar ner på arbetstiden, gör avkall på karriären, vabbar, springer på föräldramöten och sköter större delen av markservicen drar ovillkorligen det kortaste strået vid en skilsmässa.
Men vid separationen ska plötsligt vårdnaden och försörjningsbördan delas lika samtidigt som inkomsterna fortsätter att vara olika.
Numera förordas och tillämpas hälftenboende för barnen som ett ideal. Det innebär att mammorna med de sämre ekonomiska förutsättningarna går miste om det underhållsbidrag som tidigare utgjorde kompensation för inkomstbortfallet från pappan. Barnbidraget fördelas jämnt när barnen bor lika mycket hos båda föräldrarna.
Således får mammorna kanske skaffa en mindre bostad medan papporna ganska snart flyttar ihop med en ny kvinna, vilket ger hans hushåll dubbla inkomster.
Generellt tar kvinnor lättare till sig andras barn och bidrar mer till ansvaret för dem än vad män i motsvarande situation gör, vilket minskar chanserna för den frånskilda mamman att etablera en ny hållbar kärleksrelation.
Mannen med sina högre inkomster har också lättare att processa om bodelningen sedan den allmänna rättshjälpen för den här typen av mål avskaffades.
Men nu, i terapins tidevarv, hävdas det alltså att skilsmässogräl enbart handlar om psykologi. Att en skilsmässa rör upp en emotionell orkan är givetvis inte konstigt. En stor dröm har gått i kras, svek och otrohet finns ofta med i bilden och den sociala domen är fortfarande hård – att skiljas betraktas som ett misslyckande.
Men innan relationsexperterna har fått alla separerande par att sitta vackert i varsin fåtölj och tala om känslor måste vi titta på den strukturella orättvisan mellan könen: Mammor, som investerat mest i familjelivet, har blivit systemets förlorare. Sådant väcker också starka känslor.
Den kontroversiella feministen Germaine Greer föreslog en fortplantningsspärr på alla män från 15 års ålder (vasektomi), som fick låsas upp mot en rejäl borgen när familjebildning stundade. Pengarna skulle tillfalla den av parterna som efter eventuell separation hade det sämst ställt ekonomiskt. Den metoden är för drastisk. Men här följer några förslag som kan decimera onödiga och destruktiva skilsmässotvister:
Obligatorisk tudelad föräldraledighet.
Sextimmarsdag för småbarnsföräldrar, både mammor och pappor, med bibehållen lön.
En ”fallskärm” vid separationer som går ut på att den av föräldrarna med störst ekonomiska tillgångar delar med sig av dessa till den andre tills barnen är myndiga.
Kraftiga löneförhöjningar inom kvinnodominerande yrken.
Den kanske viktigaste utmaningen ändå – och den svåraste – är att försöka avmagnetisera könsrollerna och metodiskt banka in i de unga att ett ojämställt äktenskap ofta leder till en orättvis och bitter skilsmässa.
Om inte detta hjälper kan det kanske vara dags att bänka sig i terapisoffan.
Unni Drougge