"Jag skulle varit ung, man och tv-kändis"
Ingrid Kampås: "En författare som inte syns i tv har ingen chans att sälja böcker"
Man skulle ha varit man, ung och framför allt – känd från tv. Sedan skulle man ha skrivit en bok om hur man jobbar lite grann, super lite grann, knullar lite grann och är bakfull lite grann.
En modern ”Bonjour Tristesse” – från det ytliga, efemära mammonsrike som Sverige av i dag har blivit. Ingen tidsödande efterforskning behövs och kändisskapet garanterar försäljning.
I det har Marcus Birro helt rätt.
Mina första tre deckare med syster Mari följde mönstret – frånsett förbättring konstnärligt så skedde en stadigt ökad försäljning. Sedan skrev jag en helt vanlig roman och fick god stöttning i det av mitt dåvarande förlag Prisma. Jag la ner oändlig tid på efterforskningar om kolonialismen, Kongo-krisen och Amerikautvandringen för att bara nämna något. ¨
Litterärt och gestaltningsmässigt var det en framgång, karriärmässigt en katastrof. Boken sålde jättedåligt. Då är det förstås lätt att säga att jag skriver jättedåliga böcker.
Men då får man också underkänna sådana kritiska recensenter som Christer Enander och Björn Gunnarsson som gav just Innerlighetens tid översvallande lovord (2 av de sammanlagt 10 recensioner jag fick för den boken). Men boken sålde alltså inte. Och jag syntes knappt. Jag som verkligen hade något att säga. Gav jag mig på fel saker? Var det så att jag skulle ha hållit mig i det livsrum man tilldelat mig: ”lite gulligt med sjuksyster som skriver”? Skulle jag ha låtit bli att ge mig in på att skriva om strider, soldater och komplicerade historiska och politiska skeenden?
Nu sitter jag i Moment 22. Jag har taskiga försäljningssiffror. De stora bokhandelskedjorna köper inte in min nya bok som är en historisk deckare. Jag tror de måste ta två pliktexemplar som hamnar längst in i hyllorna – kunderna köper det som ligger i pallar när de kommer innanför dörren, bästsäljare, det som kändisarna har skrivit OCH – det som får recensioner.
Jag har insett (och jag vet att jag förmodligen är dum i huvudet och får skylla mig själv som bytte till ett mindre förlag som av någon anledning verkar vara helt förbisedda) att jag troligen inte kommer att få en enda recension mer än den jag fått i Hallands Nyheter. Jag tror inte detta är medvetet från recensenternas/kulturredaktörernas sida och jag vet att det kommer böcker i drösvis till dem, de har inte en chans att recensera alla. Men jag frågar mig varför alla redaktioner väljer bort just min bok? För fakta är – de recenserar gärna och ofta pallböckerna och kändisböckerna och går på så vis hand i hand med den hyperkommersiella bokmarknaden.
Kunderna köper det som ligger i pallar när de kommer innanför dörren, bästsäljare, det som kändisarna skrivit OCH – det som får recensioner
Tv-kändisen får recensioner i åtskilliga tidningar. Vilket innebär att om jag tidigare inte syntes så bra så är jag nu totalt osynlig. Jag finns inte. Jag har inga överdrivna åsikter om det senaste jag gjort, det är en hyfsat trevlig bok för den som gillar dramatiserad historia.
Men hur ska jag kunna få läsare när jag inte finns? När jag inte får mer än en enda recension? När jag inte syns i bokhandeln? När det inte finns en massa pengar att lägga på marknadsföring? Visst kan ett rykte om en bra bok läsare emellan bidra till försäljning, men var går gränsen för den kritiska massan av läsare för att uppnå sådan effekt?
Man kan förstås säga att jag ska skriva det folk vill ha. Jag kan kontra med att det sa man åt van Gogh också som inte sålde så bra med tavlor när han levde. Men jag kan också säga att jag faktiskt skriver det folk vill ha – en glädje är de uppskattande läsare som hittat mina böcker.
Dagens debattör
