Ministerrådet sviker miljön – igen
I veckan kom europaparlamentet och ministerrådet överens om hur EU:s nya kemikalielagstiftning (REACH) ska se ut. Det är en förlust för alla som vill ha starka regler till skydd för miljö och hälsa.
Parlamentets förhandlare Guido Sacconi hade med sig ett starkt mandat från miljöutskottet, med tre tydliga krav inför förhandlingarna:
Farliga kemikalier ska bytas ut om det finns mindre farliga alternativ.
Konsumenter ska ha rätt att få information om produkters farlighet.
Tillverkare ska hållas ansvariga för det som orsakas av deras produkter.
Det är enkla och tydliga krav, till skydd för miljö och hälsa. För vem vill egentligen ha regler som gör att tillverkare både kan använda farliga ämnen i nappar och dessutom vägra att informera om det eller ta ansvar för följderna?
På alla tre punkterna har EU:s medlemsländer i ministerrådet entydigt ställt sig på de mest miljöfientliga ländernas sida. Under mer än en månads förhandlingar har rådet vägrat rubba på sig en millimeter. Allt som har erbjudits har varit ”förklaringar” och ”förtydliganden”, men när det kommer till sakfrågorna har förhandlingarna varit låsta. Därför kom det som en blixt från klar himmel att Sacconi, i de sista skälvande minuterna av förhandlingarna, backade i alla de viktigaste frågorna.
Efter att ha levt med REACH sedan jag tog plats i europaparlamentet, känns beskedet som en kalldusch. Alla de frågor jag och många andra slagits för under lång tid vattnas ur genom överenskommelsen. Andra hänsyn än miljö och hälsa vägde ensidigt över.
Om knappt två veckor kommer frågan upp till beslut i europaparlamentet. Hur tragiskt det än känns så kommer jag inte att kunna stödja den. Jag kommer att rösta för alla de förstärkningar som miljöutskottet föreslagit, men det mesta talar för att det inte kommer att räcka, utan att Parlamentet accepterar det urvattnade förslaget.
Debatten om de farliga kemikalierna har trots allt bara börjat. Och när våra barn och barnbarn om något decennium frågar varför vår generation inte gjorde mer, så kommer mitt samvete att vara rent. Men hur är det med samvetet hos dem som nu sett till att försvaga REACH och lämna fältet fritt för att använda farliga kemikalier under mycket lång tid framöver? Kommer ni att kunna se era barnbarn i ögonen och säga att ni gjorde vad ni kunde?