Replik: "Höj lönen – men inte kollektivt"
Svenskt Näringsliv: "Lägg ansvaret för lönebildningen hos enskilda företag"
Nej LO, vi har aldrig påstått att lågavlönade kvinnor, eller män för den delen, bär skulden för att avtalsrörelsen gick över styr.
Vi är flera som har anledning att tänka igenom vår del i ansvaret.
Årets avtalsrörelse kommer att leda till färre jobb, dyrare bolån och mindre kvar i plånboken för löntagarna. Ur ett ekonomiskt perspektiv är det svårt att betrakta avtalsrörelsen som något annat än ett nederlag. Detta har uppenbarligen även LO-ledningen insett.
Nu försöker den krypa undan sitt ansvar (Aftonbladet 7 juni). Det är inte för höga löneökningar som driver upp räntorna – det är regeringens och arbetsgivarnas fel, heter det.
En lärdom av årets avtalsrörelse är hur lätt samhällsekonomin, välståndet och jobben kan väga i den modell vi i?dag använder för lönebildningen.
I den fackliga retoriken sägs lönekraven vara kopplade till företagens lönsamhet. Företagen går så bra att de har råd med högre löner, brukar det heta.
Att företagare möter en allt tuffare marknad blundar man för. Vissa fack agerar som om företagens resurser var en oändlig källa att ösa ur.
Visst finns det stora företag som i nuvarande världskonjunktur visar goda vinster. Men det är vinster som i huvudsakligen görs utanför Sverige.
Den vanlige företagaren känner inte igen sig i beskrivningen av en verklighet med stora vinster. Han eller hon lever och verkar i en verklighet där det är tufft att driva företag. Till detta läggs nu löneökningar som är högre än vad det finns utrymme för.
Årets avtalsrörelse kommer att leda till färre jobb, dyrare bolån och mindre kvar i plånboken
För den miljon människor i arbetsför ålder som står utanför arbetsmarknaden blir det svårare att få riktiga jobb och därmed ta sig ur ett bidragsberoende som minskar både initiativkraft och självkänsla.
Men för LO är deras utanförskap tydligen inte något problem så länge de får lika mycket i bidrag som andra får i lön. Wanja Lundby-Wedin sade nyligen i en debatt att ”ekonomiskt ska det inte skilja så mycket mellan att arbeta och inte arbeta”. LO anser alltså att utbildning och hårt arbete inte ska löna sig!
Grundidén i den svenska modellen är att näringsliv och fackliga organisationer gemensamt tar ansvar för samhällsekonomin och för jobben. Men få saker kunde vara så fjärran från årets avtalsrörelse som just ett sådant gemensamt ansvar. LO:s gamla dröm om centralstyrd lönebildning har underminerat möjligheten till återhållsamhet.
Att kollektiva låglönesatsningar inte fungerar visar erfarenheterna från tidigare avtal. Andra grupper kompenserar sig snart för de ändringar av relativa lönelägen som LO försöker genomdriva. Sådana krav på kompensation har redan hörts.
Också vi på arbetsgivarsidan måste tänka över hur vi agerar. Är det så att vi binder ris åt egen rygg genom att delta i en lönebildningsmodell som vi tydligt ser problemen med?
Vi är övertygade om att Sverige på sikt behöver en helt annan modell när det gäller lönebildningen. En ordning där den sker i företagen – inte gemensamt för stora och allt mer brokiga kollektiv.
Ansvaret för lönebildningen bör ligga hos enskilda företag och enskilda medarbetare – inte hos arbetsgivarnas och fackets organisationer. En sådan omställning kommer att bli svår, både för oss och för facket. Men på sikt tror vi att den är både önskvärd och oundviklig. Vill man verkligen reellt höja lönerna för en grupp gör man det bäst lokalt.
Ekonomin är inte ett nollsummespel. Den är ett ekosystem, där alla delar hänger ihop. Den insikten måste prägla även lönebildningen.