Hellre tv än museibesök
Ludvig Rasmusson: Slopa gratis entré på muséerna och ge pengarna till SVT
Att vara kulturminister i Sverige är ungefär lika svårt som att vara försvarsminister i Turkiet. Minskar försvarsministern arméns makt kör generalerna genast ut sina stridsvagnar på gatorna.
Och minskar kulturministern några anslag eller lägger sig i något överhuvudtaget som försämrar eller förändrar något för kulturarbetarna, protesterar de på sina kultursidor.
Några stridsvagnar har de inte, men de styr en stor opinion, vilket är viktigare i Sverige.
Vår nya kulturminister har visserligen fått en bra start eftersom den förra klantade sig. Men snart är smekmånaden över. Och då kommer protestlistorna och de engagerade kulturartiklarna, tills vidare mest mot att museernas fria entré dras in.
Att skälen för att behålla den fria entrén är skakiga spelar ingen roll. Inte heller att den fria entrén är mindre än två år gammal. Sedan dess har publiken ökat, men inte avgörande mycket.
Det har inte blivit det stora genombrott som skulle bredda publiken som man pratade om. Visserligen påstår en del museichefer att man fångat in nya kategorier. Men ingen av dem har brytt sig om att undersöka detta. Det är ett löst påstående utan täckning, och ingenting tyder på att det stämmer. Att besöka museer och utställningar hur gratis de än är, är fortfarande ett nöje för en mycket begränsad grupp.
De gånger jag besökt gratismuseerna har det varit flest besökare i kafeteriorna. Och näst flest i museishoparna. I museisalarna har jag mest vandrat ensam, eller i sällskap med en misstänksam vakt som bevakat mig och undrat vad jag egentligen sysslat med. Precis som förr!
Detta är inte det minsta konstigt. Visserligen har flera museer aktiverat sig och blivit mer utåtriktade, en utveckling som för övrigt påbörjades långt innan den fria entrén infördes. Men inte ens de mest publiktillvända och pedagogiskt utförda utställningar, kan ändra det faktum att museer och utställningar i vår tid är en högst ineffektiv kommunikationsform. Ännu på artonhundratalet var det annorlunda. Då fanns varken färgfoto, bildtidningar, film, teve, radio eller internet. Man fick gå på museer för att se uppstoppade djur och indiandräkter, och lära sig något om världen.
I dag finns det oerhört mycket bättre sätt att orientera sig om nästan allt i världen, än att gå på museum. Det kommer varje år ut mängder av rikt illustrerade fakta- och konstböcker, det ges ut utmärkta specialtidskrifter om vetenskap, teknik, natur och historia, det sänds dagligen bra faktaprogram i radion och – framförallt! – visas det massor av dokumentärer i teve. Och av en timmes dokumentärtittande i teven eller läsande av faktabok lär man sig i allmänhet mycket mer än av att gå runt en timme i museisalar och titta på saker och läsa vidhängda texter.
I kulturpolitiken tycker jag att man ska dra konsekverna av detta och satsa på kunskapsförmedling som utnyttjar de nya tekniker som finns. Den fria entrén var mycket dyr. Den kostade närmare hundra miljoner kronor. Ge i stället Sveriges television de pengarna att göra dokumentärer för! Det skulle räcka till en ny bra dokumentär i veckan, som skulle nå en hundra gånger så stor publik.
Dagens debattör
