Jul enligt tao
Stefan Stenudd låter taoismens grundare filosofera över vårt julfirande
Taoismen må vara fjärran från både den fornnordiska och den kristna grund som vårt julfirande vilar på. Det finns ändå mycket som en taoist skulle känna igen sig i – men förfasas över det där med julgranen.
Den fridsamma kinesiska livsfilosofin taoismen grundades av Lao Tzu, som sägs ha levat upp emot ett halvt årtusende före Jesus. På julafton öppnas många portar till det fantastiska, så varför inte hämta honom till ett besök i vårt helgfirande?
Inför den svenska välfärdens gytter skulle han grina illa. Bullrande maskiner i stället för hästar, trånga städer där de enstaka träden omringas av sten och betong. Vilket barbari! Och all denna brådska – vad är det folket har så bråttom till, egentligen?
Han andas ut när han kommer inomhus, på besök hos den svenska kärnfamiljen, där julefrid råder. Det får honom att nicka gillande. Folket mår bäst med sina närmaste. Fast bullret från de snabba transportmedlen hörs genom fönsterrutorna bör de aldrig längta efter att vara någon annanstans.
Men så märker Lao Tzu att barnen sneglar lystet på klapparna och föräldrarna kastar lika lystna blickar mot julbordets dryckjom. Inte borde barnen längta efter ägodelar, som bara väcker girighet och lockar rövare! Bättre gåvor kan de inte få än visdomsord från sina föräldrar. Men kanske att det blir si och så med visdomen, med tanke på vart de vuxna riktar sina blickar.
Också matens myckenhet gör Lao Tzu betänksam. Å andra sidan, lugnar han sig, är det skönt att se en högtid där det vanliga folket tillåts att frossa en smula – inte bara deras härskare.
Lao Tzus lugn upphör när han ser vad de har gjort med granen, uppryckt från jorden och fastspänd i en bytta inomhus. Ett torkande, döende träd bildar altare för hela högtiden. Granens dekorationer är ingen tröst. Den hade mycket hellre blivit kvar obemärkt i skogen.
Julen verkar fira det som Lao Tzu mest av allt föraktar. Men så hör han barnens förtjusta skratt när de har öppnat sina julklappar, och ser familjen muntert hugga in på maten. Folket verkar finna tröst mot tillvarons motigheter i denna lilla ritual.
Säkert är det angeläget för härskarna att låta folket fira denna helg, så att det förblir nöjt och följer maktens påbud utan gny.
Men vad är det för något som nu fångar hela familjens intresse – ett annat altare? Tv-rutans lustigheter trollbinder dem som om själva soluppgången ägde rum däri. Lao Tzu har svårt att hålla blicken fäst vid rutan, och lika svårt att uppskatta dess lilla värld som syns och låter, men inte alls doftar.
Är det för att reparera denna brist, som mat och dryck har beretts med på tok för många kryddor och örter? Men de skarpt lysande färgerna från den lilla rutan förblindar ögat, de många instrumenten i musiken dövar öronen, och de många dofterna vid bordet döljer matens egna subtila smaker.
Det är ett bullrigt liv dessa människor lever, tänker Lao Tzu. Förmodligen har deras tillvaro så många plågor att detta krävs för att döva dem.
Hos den här familjen finns inget som skvallrar om vad som förr var festens huvudsak: Jesu födelse. Lao Tzu skulle känna igen sig i vad Jesus tyckte om hur ödmjukt livet bör levas.
Däremot skulle han beklaga att Jesus givits en så upphöjd plats. Sann visdom är att verka i det fördolda. Att hyllas måste vara besvärande för den där Jesus – att dessutom bli dyrkad som en gud... Kanske finns det gudar, kanske inte, men säkert är att de också måste följa naturens lag – och att de i sin upphöjda visdom vet att verka i det fördolda.
Därför skulle Lao Tzu vara nöjd med att familjen han besöker firar av andra skäl. De gör rätt utan att veta om det, och precis så ska det vara när det naturliga råder.
Då det är dags för avsked är Lao Tzu tämligen belåten, fast de många kryddorna fick honom att avhålla sig från maten.
Dagens debattör
