Statens övervakning har gått alltför långt

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Uppdaterad 2012-03-21 | Publicerad 2012-03-15

Debattören: Vi medborgare tvingas bevisa vår oskuld

Söndagen den 18 mars anordnas demonstrationer runt om i Sverige med anledning av det annalkande Datalagringsdirektivet.

Direktivet är det senaste i en rad förslag till ökad allmän övervakning i vårt samhälle. Även om krav på sådan övervakning alltid framförts, så har de alltid motats i grind mot bakgrund av den västerländska demokratiska traditionen. Men sedan terrordåden den 11 september 2001 har hela västvärlden förändrats. I grunden.

Det handlar inte egentligen om ett ökat terroristhot eller problem med en alltför snabb teknisk utveckling, utan om att övervakningsivrarna lyckats rida på och underblåsa folkens rädsla för det främmande och det som inte går att se eller kontrollera.

Positionerna har flyttats fram etappvis, vilket möjligen gjort omställningen mer allmänt accepterad över tid, även om den endast i begränsad omfattning är förstådd. Men utvecklingen är trots detta lika radikal som den är fundamental. Den sammanlagda förändringen över det gångna decenniet visar att den demokratiska staten förändrats till både syfte och verkan.

I skolan lär vi oss att staten har till uppgift att skydda medborgarna. Det demokratiska argumentet för en stat bygger på att medborgarna i allmänna val utser representanter att värna sina gemensamma intressen.

Staten blir på detta sätt i någon mening en förlängning av oss själva, i alla fall är detta den allmänna trosuppfattningen. Den makt politiker medges är således den makt som är nödvändig för att tillvarata medborgarnas intressen – varken mer eller mindre. Och de ska givetvis agera framför allt som våra bundsförvanter.

Det är denna grundläggande demokratiska logik som ställts på sitt huvud under förevändning att det är nödvändigt att begränsa våra fri- och rättigheter i kriget mot terrorismen liksom för att skydda intellektuell egendom.

Förvisso kan direkta hot mot vårt sätt att leva möjligen ge anledning till ökade befogenheter att råda bot på problemet, i alla fall under begränsad tid. Men förändringen i statens befogenheter är inte av sådan art – den är varken tidsbegränsad eller syftar till att skydda oss mot hot.

Staten efter 11 september har i allt större utsträckning tagit sig makten över medborgarna. I stället för att representera och hållas ansvarig av folket har staten och den politiska makten kommit att allt tydligare inta en position i direkt konflikt med folkets intressen.

Det handlar allt mer om att gömma undan och hemlighålla det som försiggår, som i fallet med tsunamibanden, och om att övervaka och kontrollera medborgarna, snarare än tvärtom. Riksdagen har med gott mod och utan att skämmas röstat igenom allt från FRA-lagen till Ipred. Och nu väntar Datalagringsdirektivet. Man kan endast fråga sig vad som kommer härnäst.

Och samtidigt som övervakningsapparaten byggs ut införs ID-handlingar som innehåller alltmer information och gäller för allt kortare tid. Ett pass är i dag giltigt endast fem år, vilket knappt räcker för den som vill skaffa sig en utbildning utomlands. Steget till direkta ut- och inresetillstånd blir allt mindre.

Folket har varken något att säga till om i utvecklingen eller ges en chans att informera sig. I stället misstänkliggörs vi och tvingas i allt större utsträckning bevisa vår oskuld.

Om politikerna verkligen representerar och ansvarar inför folket, om det verkligen är folket som har makten över staten – varför tas i så fall allt fler politiska beslut i hemlighet? Varför hemligstämplas allt mer information? Och varför måste de som utger sig för att vara våra representanter ha makten att övervaka och kontrollera oss?

När det gäller att försvara människors fri- och rättigheter och att tillvarata våra intressen har staten helt enkelt spelat ut sin roll. Folkets rätt till ansvarsutkrävande omöjliggörs av att insynen begränsas – och våra demokratiska rättigheter undergrävs om staten ges rätten att övervaka medborgare utan vare sig misstanke eller bevisad skuld.

Per Bylund