Han var övermänsklig – men Muller blev för svår

Robert Collin

Jan-Åke Jonsson slutar. Och jag förstår honom.

Han är, utan överdrift, mannen som ensam räddade Saab. Det var Jan-Åke Jonsson som aldrig förlorade hoppet, inte ens den dagen General Motors kom med det till synes slutgiltiga beskedet att den lilla svenska bilfabriken i Trollhättan skulle slå igen.

Han reste sig alltid på nio, tittade rätt in i tv-kameran och sa att: Det här ska vi klara av.
 

Han saknar den karisma som ofta lyser upp stora företagsledare, han pratar inte med stora gester. Men han har något som under alla år gett kraft åt de anställda i Trollhättan. Från verkstadsgolvet upp till konstruktionsavdelningarna.

Och det är hans trygghet som gjort det möjligt att sälja bilar nu sedan tillverkningen så sakta kommit igång igen.

Han han varit tryggheten som gett arbetsro när journalisterna grävt och avslöjat Spykers usla affärer och misstänkt ryska maffiapengar i kulissen.

Den nye ägaren Victor Muller är en hela annan personlighet. Det är skräddarsytt på Saville Row, yviga gester och insmickrande halvsanningar.

Och när Jan-Åke pratar om Saab-andan och de anställda som är Saabs ryggrad pratar Muller hellre om framtiden – om nästa generation Saab 9-3, "Saab-Saaben", och om nye designgeniet Jason Castriota. Aldrig ett ord om vad hjältarna i Trollhättan åstadkommit under de senaste två årens kriser.
 

Att Jan-Åke Jonsson och Victor Muller inte skulle bli parhästar var tydligt från första början. Hur samarbetet skulle gå stod skrivet i stjärnorna. Men ett möte med de båda i Los Angeles i november gav mig onda aningar.

Det var på en middag för utländska journalister inför bilsalongen i Los Angeles. Ja, utländska, vi svenskar var inte inbjudna. Utom jag som halkade in på lyxrestaurangen vid kusten ett par mil norr om stan av en slump.

Jag satt vid samma bord som Jan-Åke och ett gäng svenska tekniker och marknadspersoner. Victor Muller satt vid ett annat bord med sin nyfunne vän Castriota och några utländska journalister.

Plötsligt, just när vi ska få in kaffet kommer Muller för första gången under kvällen över till vårt bord. "Jag och Jason åker tillbaka till hotellet", säger han till Jan-Åke.

"Jaha, säger Jan-Åke, ställd. Men vi har just beställt in kaffet."

Ja, ja, vi tar Niofemman, säger Muller och vänder sig för att gå.

Då brister det för svensken. Han höjer uppgivet armarna: "Du gör förstås som du vill."

Den långe Muller står precis bakom mig, lutad över min stolsrygg. Jan-Åke Jonsson tittar på Muller men jag ser rätt in i hans ögon. Och den blicken säger allt.

Då förstår jag att slutet är nära.
 

Jan-Åke Jonsson är närmast övermänsklig när det gäller att inte ge upp. Men den där kvällen i Malibu förstod jag. Supersvensken lyckades rädda Saab undan General Motors. Men Victor Muller skulle bli för svår.

Jag glömmer aldrig det ögonblicket. Kanske var det då Jan-Åke Jonsson bestämde sig.