Jag hjälpte polisen sätta dit en oskyldig äldre man

Mannen i Mercan förstod inte min signal

Den här krönikan handlar vare sig om Genève eller sommardäck, utan om vinterdäckstestet(!) i Ivalo i norra Finland som vi påbörjade veckan före Genève-mässan. Sommardäckstestet gjorde vi i södra Frankrike före jul, och det vinterdäckstest som vi ska ha i tidningen om ett halvår, det håller vi på med för fullt just nu.

Egentligen handlar krönikan inte om vinterdäcks-testet heller, utan om det runt omkring.

Fotografen Lasse Allard och jag flög till Ivalo och en röd Audi A4 väntade på den lilla flygplatsen med nycklarna i informationen. Fyra mil till Saarisälkä och favorithotellet Riekonlinna där vi fick varsitt rum med egen bastu, och renskav och ett par Lapin Kulta i restaurangen.

Men det är inte förrän på väg till testbanan nästa morgon som anledningen till den här krönikan inträffar.

Vi kommer över fjället, ner i skogen igen och möter en buss som blinkar med helljuset och strax efter står en polisbil i en p-ficka i motsatt riktning.

När vi passerar i makligt tempo tittar föraren mig i ögonen och vänder och kör ut efter mig. Han lägger sig så där 50 meter bakom och skyms ibland i snöröken.

Jag håller 80, han håller 80. Kilometer efter kilometer och jag börjar undra om han är dum i huvet.

Då slår det mig: Mötande radar! Snuten har en radar som mäter hastigheten på mötande bilar. Jag borde ha svängt undan för att slippa vara levande sköld åt honom. Men jag blir helt blockerad och blinkar istället åt bilar som ser ut att komma lite för fort.

Fast en man i en kompaktmerca fattar ingenting, inte förrän han redan mött mig och polisbilen plötsligt ser ut som värsta julgranen med alla sina blå och röda lyktor.

Ett trauma! Jag har hjälpt polisen att sätta dit en stackars oskyldig äldre gentleman som råkade hålla 90–95 på raksträckan över myren. Ett svårt trauma som jag försöker bearbeta genom att skriva om det.

Själva testandet däremot är väl inte så mycket att säga om, än i alla fall, mer än att jag behövde hjälp att ta mig ur en snödriva två gånger. Och att finnarna fortsatte att testa sen vi åkt hem. Men att det är riskabelt för säkerheten att propagera för dubblösa däck i Stockholm, det är helt klart.

Hemresan inleddes med viss tidsoptimism. Vi checkade in bagaget i god tid, men åkte sen in till samhället för lunch. Och när vi kom tillbaka till flygplatsen ekade högtalarna redan när vi klev ur bilen något om att passagerarna Allard och Collin borde skynda sig.

Alla andra satt redan på planet, vi fick var sin gångplats långt bak, Lasse brevid några japaner, jag brevid ett ungt par från Düsseldorf.

Vi hade massor att prata om, tjejen brevid mig och jag, på engelska. Hennes pojkvän som bara pratade tyska satt och halvsov. Efter en dryg timme säger hon att pojkvännen jobbar på Mercedes. Jamen, säger jag, då kanske jag ska presentera mig för honom.

Hon vänder sig om mot pojkvännen, som invänder att han inte behöver någon närmare presentation. Jag kände igen dig direkt du klev på planet, säger han, och till flickvännen: Vet du inte vem han är? Det är ju der ”Elchtester” ÊŒ79;(älgtestaren) och så tar han en bild för att visa kompisarna på jobbet. Och jag berättar att jag faktiskt är bjuden på en alldeles riktig internationell pressvisning av Mercedes, något som inte hört till vanligheterna de senaste tio åren.

På Arlanda berättar jag för Lasse om när jag flög hem från Detroit i januari, och hade råkat lägga husnyckeln i det incheckade bagaget, och att väskan inte kom fram förrän dagen efter, och att jag inte lärt mig någonting, utan lagt nyckeln i väskan den här gången med.

Dom som skulle lyfta över min väska till Stockholmsplanet hade inte heller lärt sig något. Väskan var borta igen!

Lyckligtvis låg inte bilnyckeln där, så jag sopade bort snön där på Lindskrogs långtidsparkering och körde ungefär till Gottröra innan motorn dog med ett ryck.

Kamremmen!

Jag ska ha ett seriöst samtal med Cittrahandlaren som sålde bilen till mig med löftet om att remmen var bytt vid den nyss genomförda 8?000-milaservicen. Det var den inte!