Svenska skattekronor till spanska motorvägar
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2007-04-02
Hotellet heter Mirador de Azuaga och ligger på gränsen mellan Andalusien och Estremadura. Ett typiskt spanskt väghotell, ett sånt som det finns tusentals av, med restaurang och bar och några rum. Alltid fräscht, alltid bra mat och tapas. Alltid alldeles intill vägen.
”Suecia”? Nej, finns det ett land som heter Suecia? Menar du Suiza? Nej, inte Schweiz, Sverige. Sweden!
Nej, kvinnan i receptionen har aldrig hört talas om ett sådant land. Men hon har en dator, och internet. Googlar på ”Sweden” och får upp Suecia!
Jo men titta, säger hon och pekar, det finns ett land som heter Suecia!
Estremadura är Spaniens svar på Norrlands inland. En region som präglas av arbetslöshet och utflyttning. En glesbygd som blir allt glesare för varje dag och som skiljer sig från Norrlands inland eftersom det varken finns skog, vattenkraft eller järn och andra m ineraler. Där finns bara hundratusentals får och urgamla olivträd och tiotusentals människor utan arbete.
Vägen in i Estremadura är en alldeles nybyggd motorväg med namnet ”Ruta de la Plata”, Silvervägen.
Motorvägen slingar sig vackert genom obebodda trakter i ett hisnande vackert landskap. Vid varje avfolkningsby finns en planskild avfart med rondeller och planteringar.
Men det är ingen som svänger av. Knappt någon som kör vidare heller. Motorvägen ligger nästan öde.
Estremadura hade sin guld- ålder på erövrarnas tid. När Spanien roffade åt sig Sydamerika kom de flesta erövrarna just från Estremadura.
De viktiga besluten togs i Sevilla, söder ut i Andalusien, men de stora sjöfararna kom från Estremadura på gränsen mot Portugal.
Och hem kom skeppslast efter skeppslast med guld och silver.
Klostret i Guadalupe berikade sig. Städer som Cáseres, Mérida och Trujillo berikade sig. Hela regionen levde upp. Städerna var överdådiga med vackra palats och stiliga torg.
Men sen kom andra tider. Estremadura förlorade sin storhet. Blev en avfolkningsbygd. Förföll i fattigdom och när resten av Spanien industrialiserades i början av 1900-talet förblev Estremadura en fattig jordbruksbygd med fårskötsel och oliver som viktigaste näringar.
Men nu kommer en ny storhetstid. Nu strömmar åter guld och silver in efter flera hundra magra år.
Men nu kommer guldet och silvret inte från nya erövringar.
Nu kommer rikedomarna från EU.
Suecia? Finns det ett land som heter Suecia?
Jo, det borde du veta. Det är vi som betalar era nya motorvägar. Och det är vi som betalar underhållet av era gamla landsvägar. Der är vi som ser till att asfalten är alldeles ny och slät som ett salsgolv på varenda liten landsväg. Som gör att ni kan sätta upp reflexpinnar var femtionde meter och spika fast dyra fina reflexplattor i asfalten.
Det är vi svenskar som betalar Europas högsta skatt för att ni ska kunna bygga ut infrastukturen.
Vi i Sverige skulle också vilja satsa på vägarna. Underhålla de slitna vägarna i Norrlands inland. Bygga om en del på tok för små och farliga vägar i andra delar av landet. Räta ut olycksdrabbade kurvor. Gräva bort farliga stenbumlingar i dikeskanterna.
Ja, vi skulle vilja ha råd att fortsätta att sätta upp reflexpinnar längs vägkanterna. Fortsätta att måla vita linjer längs våra vägar. Kanske till och med bygga nya snabba och säkra motorvägar. Inte minst mellan Göteborg och Trollhättan, så att vi får behålla Saabs fabrik där, och jobben.
Men vi har inte råd. Våra vägar förfaller för vi vill så gärna att våra EU-pengar går till nya vägar i Estramadura.
Men lägg gärna namnet på minnet. Suecia, ja, det är Sverige. Det är där vi bor som betalar er nya infrastruktur.
Och suecos, det är vi svenskar. En samling riktiga dumbommar som mer än gärna betalar in våra avgifter till EU men aldrig ber att få någonting tillbaka.
Vi ska förresten sänka hastigheten på en massa vägar nu, från 90 till 70, eller i bästa fall 80. Jo, det har blivit så farligt på vägarna hos oss numera. Och Vägverket har bara pengar tilll nya skyltar.