Antiken är hetare än någonsin förr

Inga-Lina Lindqvist om hajpen kring Homeros och antika hjälteideal

Inga-Lina Lindqvist

Antika greker festade och slogs, gick i sandaler och lämnade ett uppfordrande bildningsarv till oss – men sen då? Är bronsålderns problemställningar relevanta i dag och i så fall för vem?

Svaret är ja och för fler än man tror.

Förra sommaren debuterade Twitterprofilen Bronze age pervert (BAP) med den egenutgivna essän Bronze age mindset på Amazon. Boken parkerade sig bland de mest sålda. Michael Anton, före detta vice nationella säkerhetsrådgivare för strategisk kommunikation i Donald Trumps stab, skrev en lång och utförlig recension med titeln ”Are the kids al(t)right?”. Anton konstaterade bekymrat att ”i det andliga kriget om de missnöjda högerungdomarnas hjärtan och sinnen håller konservatismen på att förlora och BAPismen att vinna” (min övers).

Pseudonymen BAP råder unga män att ”hitta nära vänner som läser Homeros storverk med dig. Dela storslagna planer med dem. Märk väl: att jobba med inredning är inte storslaget. Att ta över ditt land om tio till tjugo är det” (min övers). BAP lyfter fram det antika hjälteidealet av sjöfararen och piraten. Akilles och Odysseus tar vad de vill ha. Klassisk bildning vrids ur händerna på såväl socialliberaler som de konservativa i denna kontext. Att avfärda BAP som ännu en internetgalning som förläst sig på Nietzsche och missförstått Homeros humanistiska intention går inte riktigt. Han är för bildad, för rolig, för inflytelserik för det.

Men öppnar verkligen Homeros upp för dyrkan av piraten som ideal? Kan hexameterverserna hjälpa arga unga män att ta över deras hemländer?

En person som absolut skulle hålla med om det är den franske författaren och äventyraren Sylvain Tesson. På svenska finns nu essän En sommar med Homeros. Den är utgiven av ett väletablerat svenskt förlag. Jag tvivlar på att Tesson tillhör dem som följer Bronze age pervert på Twitter men på något sätt lyckas dessa två män som besitter helt olika slags kulturella kapital ändå utforma en gemensam läsning av Homeros.

Sylvain Tesson lever som han lär. En gång tillbringade han 180 dagar ensam i en isolerad stuga vid Bajkalsjön, livnärde sig på konserver, tabascosås och vodka och skrämde bort nyfikna björnar. För boken Dans les forêts de Sibérie erhöll han det prestigefyllda Medicipriset.

Hans senaste äventyr var att åka motorcykel i Napoleonarméns spår längs floden Berezina. Hjälteidealet formuleras av Tesson så här: ”Tvåtusen års kristendom, på senare tid konverterad till jämlikhetsfilosofi, har höjt den svage till skyarna i stället för krigaren. Samhällena producerar de hjältar som liknar dem. I tjugohundratalets västerland blir migranten eller familjefadern, offret eller den fattige värdiga att stå på podiet. En akajer som dyker upp med sin vagn i 2018 års Paris skulle omedelbart bli gripen. Inget är mer evigt än hjältefiguren. Inget är mer förgängligt än hans inkarnation”.

Tesson fortsätter med att slå fast att Homeros vill lära oss att ”mångfalden kräver att var och en bevarar sin egenart. Håll avstånd om du vill att olikheterna ska överleva!”

Det går utmärkt att läsa Iliaden och Odysséen på alla möjliga sätt, inklusive som fan läser Bibeln. Diktverken kan ha skrivits av flera författare och sammanställts av Homeros. För att kunna ta till sig innehållet behöver läsaren förkunskap om de antika skapelsemyterna och förståelse för vilken relation bronsålderns människa hade till sina gudar och till det viktiga begreppet ”öde”.

Tesson och för all del BAP har rätt i att årtusenden av monoteistiska religioners dominans har gjort oss främmande för den antika hjältens psykologi, kosmologi och även i viss mån hans eller hennes biologi.

Olympens gudar var odödliga och behärskade metamorfosens, förvandlingens konst. De var ättlingar till titaner, jordbundna gamla stötar. Generationskonflikten dem emellan pyrde konstant under ytan. Vetorätten fanns hos ödesgudinnorna. Kort sagt var det komplicerat.

Låt oss rikta vår blick mot gudinnan och häxkvinnan Kirke.

Som en enstöring styrde hon över sin ö, den täcka Aiaia.

Män som dristade stiga i land, dem förvandlade Kirke till grisar.

Blott Odysseus undgick detta öde tack vare sin list, det är så vi får saken berättad.

Odysseus är piraten som tar vad han vill ha. Han är hjälten vår samtid både längtar efter och inte klarar av. Men oavsett hur många gånger jag har läst om Odysseus besök hos Kirke har jag till min stora skam aldrig ställt mig den självklara frågan: varför har hon den udda vanan att förvandla män till grisar? Är det verkligen så självklart att man höhöar lite kring detta beteende som kränker män och faktiskt borde kräva vedergällning?

Amerikanska Madeline Miller tar frågan på största allvar i sin roman Kirke.

Jag har aldrig läst något liknande. Jag vill på allvar föreslå att man inte läser Homeros verk förrän man läst Kirke. Denna uppmaning riktar sig till alla följare av Bronze age pervert som ska starta bokklubb. Jag är inte ironisk.

Miller har magisterexamen i latin och grekiska och är förtrogen med den antika idévärlden. Hon använder myterna utan att lägga till eller dra ifrån. Hon bara vänder dem ut och in. Och min varseblivning blir aldrig densamma igen.

Kirke är odödlig. När Odysseus anländer med sitt skepp reflekterar hon kring hur unik varje människa är och hur denna rikedom ständigt och obönhörligt är dömd till utplåning. Hur står de ut, tänker hon. Och hur orkar de dra ihop sin föda, dag efter dag? Hur klarar de smärta som inte genast avklingar? Människor måste anstränga sig för att skapa, men gudar som är allsmäktiga vet inte vad de ska hitta på förutom att förstöra.

Kirke har en funktionsnedsättning i sin gudomlighet. Hennes röst låter som en människas. Vissa känner inte igen henne som gudinna och en gång blev hon gruppvåldtagen av en skeppsbesättning som landsteg på hennes ö. Det är en mycket stark scen i romanen. Kirke hoppas in i det sista på att hennes far, Solen, som ser allt och just då befinner sig högst upp på himlen ska komma och rädda henne. Det gör han inte. Det är i den vevan hon börjar förvandla män till grisar för säkerhets skull.

Odysseus är i mötet med Kirke en man som ser. Han lägger märke till hennes vävstol, han berättar inkännande om sitt barn. Han är en ledare och krigare som gör det som måste göras hur blodigt det än är. Kirke kan förstå det och respekten dem emellan gör gristricket onödigt.

Många år senare får Kirke besök av Odysseus trogna fru Penelope och deras son Telemachos. En annan sanning kommer fram. Sonen minns sin far som krigsskadad blodtörstig konspirationsteoretiker. För hustrun är Odysseus en listig psykopat vars driftkraft är att ta, även det som tillhör andra: rikedom, liv. Telemachos väljer en annan väg än fadern. Han väljer bort triumf och kan följa kvinnans vilja utan att gå under i sin manlighet.

Homeros dundrar oväntat in i samtidens längtan. Män och kvinnor söker sin styrka – var står den att finna när gudarna flyttat ut?