Äntligen har S fattat att väljarna vill drömma
Magdas tal i Almedalen var oväntat
När Magdalena Andersson går upp på scenen är det med självförtroende, som om hon fortfarande vore statsminister. Framför scenen är bänkraderna fyllda. På gräset sitter några på picknickfiltar med små kaffekoppar.
Sen börjar talet. Magdalena Andersson har onsdagen till ära bestämt sig för att beta av varenda politikområde som finns. Bland annat skärmtid. Men även Ukraina, Gaza, rasism, bostadspolitik, a-kassan, gängkriminalitet, klimatförändringarna och tågtider. Less is more verkar inte vara någon politikers ledord, nu för tiden. Inte heller Magdalena Andersson.
En sosse-sjuka
Men åhörarna verkar inte uttråkade. De verkar faktiskt – på riktigt – lyssna på vad Andersson säger. För, för en gångs skull, pratar Andersson faktiskt om visioner istället för att säga hur mycket bättre än SD och M hon är. Det är befriande.
Andersson pratar om vikten av att skapa en ljusare framtid, ett Sverige där unga ska kunna köpa en lägenhet och inte vara rädd för att skaffa barn. När Andersson tar upp klimatfrågan, så är det som att det är omöjligt för henne att inte nämnda industrin i nästa andetag. En slags sosse-sjuka. Som att mänsklighetens överlevnadsfråga bara är en fråga om grön tillväxt.
Nåväl. Men en sak som sticker ut är att det är som att Andersson och hennes team har kommit till insikt. Det går att prata om andra saker än trollfabriker och Kristersson. Det går att prata visioner, för väljarna vill faktiskt veta vad mer hon står för än motståndet mot extremhögern.
Inget karensavdrag
Eller som Andersson själv beskriver det i en passus: en osäker framtid, en värld utan hopp, är en perfekt mylla för extremhögern. Vilket är något även den här ledarsidan skrivit.
Passande nog kom den socialdemokratiska partiledaren även med en nyhet: karensavdraget ska bort. Äntligen. Om det beror på att LO:s ordförande, Johan Lindholm, hotat med att dra in finansieringen annars är en annan fråga.
Det är inte en ny Magdalena Andersson vi ser i Almedalen, men det är som att hon för varje tal tar fler och fler (om än små) steg åt vänster.
Det gör även att skillnaden mot Kristersson och Åkesson blir tydligare. För högersidan beskriver ett Sverige i förfall, medan hon nu pratar om möjligheter.
När Andersson går av scenen möts hon av rungande applåder. Hon ler nöjt.