Med örat mot Putinland
Publicerad 2015-11-19
Kollektivet som visar hur det går att göra motstånd
Det ryska kollektivet Chto Delat (”Vad behöver göras?”) har tagit sitt namn från en roman av författaren och socialisten Nikolaj Tjernysjevskij, som ledde den revolutionära demokratiska rörelsen i Ryssland på 1860-talet. Även Lenin hänvisade till romanen genom att skriva en text med samma namn. Det är ett tungt revolutionärt arv den här grupperingen åberopar i ett Ryssland där kapitalismen segrat. Men det är inte det sovjetiska systemet man har som förebild utan en frihetlig socialism.
Chto Delat består av konstnärer, kritiker, filosofer och författare som vill smälta samman politisk teori, konst och aktivism. Förutom konstprojekt ägnar de sig åt seminarier, radiosändningar, teaterproduktioner och en tvåspråkig engelsk-rysk tidskrift. Aktiviteterna aktualiserar ofta frågan om hur man bäst kan göra motstånd i ett samhälle där yttrandefriheten stryps och hur man kan skapa en politiskt engagerad konst som inte ingår i den internationella konsthandelns merkantila kretslopp.
På Gävle konstcentrum visas kulissbyggen av uppförstorade tidningsklipp med samtida katastrofer. Den lille flyktingpojken Alan Kurdi som spolats upp på stranden i Turkiet, en IS-soldat som skär halsen av en fånge, bilder från ebola-epidemin och vad som ser ut som krigsbilder från Ukraina och Syrien. Som en motvikt till det dystopiska nyhetsflödet har Chto Delat skapat en platsspecifik vägg av välkomnande mattor och positiva pressklipp om Sveriges flyktingmottagande. Det är på något vis rörande att man velat framhålla denna droppe i havet, men gruppen intresserar sig inte bara för de stora sammanhangen utan även för de lokala, den minsta pusselbiten är den enskilda människans liv och de ställningstaganden hon gör.
I den fyrkanaliga videoinstallationen De exkluderade. I ett ögonblick av fara handlar det om den enskildes plats i världen. Medverkar med livsberättelser och reflektioner gör vänner och elever från den konstskola som Chto Delat driver. Det börjar med att deltagarna loggar in på sociala nätverk och blir överösta av det brutala nyhetsflödet. Sedan följer deras berättelser om att vara ung i ett Ryssland fyllt av propaganda, homofobi och inre spänningar; där protester slås ner och oppositionella interneras. De känner sig exkluderade och desillusionerade. Ändå prövar de att formulera en möjlig livshållning och söker sina hjältar hos historiska personer som Antonio Gramsci och Andrej Sacharov.
Även om grundstämningen är dyster så är själva det kollektiva tilltaget fyllt av energi. De olika tillstånden gestaltas genom kroppen. I en scen vilar deltagarna mot varandra som i ett tillitsfullt bygge. De krälar på golvet, skakar med kroppen, prövar att hitta ljudet ur sina munnar. I grunden handlar det om hur man som ensam varelse förmår uttrycka sig.
Tvivlet på om det går och om det har någon betydelse finns där. Samtidigt visar det gemensamma konstverket i sig att en utsagoposition är möjlig.
