Sex och revolution
Uppdaterad 2015-09-22 | Publicerad 2015-09-18
Lökigt på Göteborgs internationella konstbiennal
Den åttonde upplagan av Göteborgs internationella konstbiennal står nästan fri från Göteborg - till skillnad från 2013 års utställning som var fast förankrad i västkustsk mylla. Då slog man en båge tillbaka till bland annat Göteborgskravallerna. Nu spänns bågen över jorden, och den postkoloniala, globala och historieberättande utställningen söker sig till både psykologiska, personliga och politiska fält.
Vittneslitteratur är ett välkänt begrepp, men det finns knappast någon motsvarighet i en ”vittneskonst”. Inte heller på biennalen är det personliga berättelser som dominerar, även om de finns. I stället har många konstnärer gjort sig till talespersoner för de tystade rösterna. Som Carlos Motta, vars film Deseos är en förförisk fiktiv brevväxling från 1800-talets början mellan två kvinnor, en i Mellanöstern och en i Colombia. Sexualitet, revolution och familjeliv möts och stöts.
De är båda fångar i historien, deras viljor, lustar och begär till andra kvinnor har varken namn eller rättigheter. Vatten droppar på helgonbilder, kameran rör sig runt och runt inuti en byggnad vars tak fallit in, en ruin som någon gång haft andra funktioner än som soptipp. Mottas film skildrar gårdagen och tidens gång, skickligt balanserande på gränsen till det sentimentala.
I filmens slut befinner vi oss på en modern motorväg mot gränsen till Syrien. Historien i historien har pressats samman. Allt är nu. Det är lite den känslan som ges också i andra verk: samtidigheten. Anna Lundh har helt enkelt sammanfogat Öyvind Fahlströms gamla Revolution Now (1968) med filmer från Occupy-rörelsens glansdagar. Revolt som folkmassa, så bedrägligt lik tvärs över decennierna. Installationen utgör i all sin enkelhet en kampens universella koreografi.
Båda dessa verk finns på den del av biennalen som visas på Röda Sten. Här är fokus möjligen mer politiskt, mer struktur än person. På Hasselblad Center tvärs över stan når vi det personliga. Fast det är heller inte helt sant: Här finns till exempel Sara Jordenös projekt om Robertsfors, och på Konsthallen alldeles intill visas Petra Bauers och Rebecka Thors And all is yet to be done, om de socialistiska kvinnoförbunden – historia från arkiven på ett bekant vis.
Men det är på Hasselblad som den vita kuben blir något annat, som salarna faller samman i minnen och fantasier. Phoebe Boswell har skapat en storslagen plats inspirerad från barndomsminnen av hennes farmors rum någonstans i Kenya. Kolteckningarna växer från små människor svävande i molekyliska mönster, till väggmålningar i stort format, till underfundiga animationer. Ett fantasirum i rummet.
Ett verk som påminner om hur icke-programmatisk denna utställning är. Den lökliknande idén - som också är synlig i biennalens logga - där en berättelse alltid kan rymma en annan berättelse, som i sin tur rymmer ännu en, skulle lätt kunna reduceras till en enkel utsaga. En som går på tvärs men utan öppningar till nya berättelser.
Många av verken på biennalen är tvärtom just öppna. Ungefär som de tömda montrarna som visas av konstnärsduon benandsebastian, eller som den surrealistiskt mytologiskt inspirerade filmen The living need light, the dead need music. Om verken slirar i väg från temat, så motverkas det av andra som tydligt vill styra upp en skev historieskrivning och skapa en ny, underifrån.
Meleko Mokgosi korrigerar med både humor och espri utställningstexter som behandlar konst från den afrikanska kontinenten. Det är gott om överstrykningar, ibland så totalt att inget blir kvar - hela texter speglar det koloniala perspektivet.
Bouchra Khalili skildrar den tid, den korta lucka, i den just befriade staden Algers historia då radikala organisationer tog plats i stan. Kontor för kamp, närmare bestämt befrielsekamp. Mot koloniala och andra herrar.
Det är inte helt lätt att känna igen sig i 1960-talets konfliktlinjer och starka förhoppningar om framtiden. Men med sammanpressad tid och poesi blir berättelsen i berättelsen begriplig.
