Konst från ö till ö
Publicerad 2015-06-25
Fredrik Svensk är med om en skärgårdsupplevelse
I centrum av Moderna museets sommarutställning Efter Babel har Simon Denny & Alessandro Bava uppfört ett torn, ett utställningstorn som tagit intryck av och återuppför delar av utställningen Poesin måste göras av alla! Förändra världen! som gjordes på Moderna 1969.
Tornet har en tidsenligt trashig internetestetik och inkluderar både modernistiska klassiker som Kanye Wests jacka från hans senaste platta Yeezus, samt böcker och uppläsningar av poesi skrivna av så kallade digital natives, personer födda med webben. Denna experimentella utställningsarkitektur omgärdas av enskilda konstverk, som framstår som små öar på ett hav. Som väntat är det den sönderälskade filosofen Édouard Glissant och relationens poetik som tjänat som förebild för konstutställningen som skärgårdsupplevelse.
Det handlar alltså om att sammanföra och blanda olika tider, medier, platser och språk i en och samma utställningsform. I relation till intensiteten som uppstår i tornets brokighet tillsammans med den pedagogiska ivern i reproduktionerna från Poesin måste göras av alla!framstår havet med verk av viktiga konstnärskap som bland andra George Adéagbo, Etel Adnan, Kader Attia och Haegue Yang ensligt och halvdött.
Efter Babel kan betraktas som en gestaltning av hur konsthistoria i dag kan upplevas. Den pekar ut olika arkitektoniska och mediala möjligheter genom vilka vi kan närma oss konstverk och utställningar utan ett enhetligt format. Här gömmer sig ett implicit argument: konsthistoria i konstutställningens form skrivs alltid genom ett montage av olika medier, objekt, bilder och texter.
Jag har dock svårt att utröna vad som vill berättas med detta, annat än den till intet förpliktande tanken att hybridisering och mångfaldigande är viktigt. Men trots att jag sett de flesta verken förut, känner jag mig tacksam över att Moderna ändå gör en grupputställning med ambitioner och slås av hur sällsynt det är. Att vara ett modernt museum i dag handlar inte om att lyckas, utan om att tampas med allt som är svårt.
Om mycket av det politiska och teoretiska intresset under de senaste åren har upptagits av nya relationer till materialitet å ena sidan, och den samtida kapitalismen å den andra, återvänder Efter Babel till en relation till konst där det först och främst handlar om språk. Såtillvida inrättar utställningen ett skyddsrum med öppen planlösning där betraktaren antas upprätta sig själv i mötet med former som aldrig gjort anspråk på renhet, men vilkas mening först och främst ska läsas som texter. Texter som på olika sätt fortsätter utanför utställningen.
Ibland handlar det om att presentera fragment av konstverk, som i fallet med en neontext från Yael Bartanas omfattande arbete And Europe Will be Stunned. Verket handlar om att försöka få polska judar att återvända till Polen från Israel. I Efter Babel fungerar texten som en fotnot för den intresserade, samtidigt som den kommenterar övriga verk och utställningen i sin helhet. Här är det alltså inte bara tanken om ett gemensamt rent språk som fallit samman i olika öar, utan också ett konstverk som gått samma öde till mötes.
Överintendent Daniel Birnbaums programförklaring bekräftar föreställningen om att konsten kan fungera som en seismograf för vad som är på gång, en slags avantgardism light, som förefaller både motivera och legitimera många samtida utställningsprojekt. Kanske har just denna curatoriska snuttefiltsfunktion ökat i popularitet efter historiens slut som Fukuyama och hans påhejare förknippade med berlinmurens fall? Av katalogen att döma är det i alla fall helt klart att Efter Babel vill sträcka sig ut mot ett universellt konstbegrepp, bortom eurocentrismen, som inte reducerar konstnären till ett resultat av sitt ursprung, utan till någon som befinner sig i konstant översättning.
Och vill man läsa Efter Babel som en positiv utsaga, tror jag den kan förstås som ett försök att hålla de dörrar öppna som öppnades när Kalla krigets världsbild rasade samman. Tornet i mitten och de löst placerade konstverken runtomkring kan också ses som en gestaltning av hur digitaliseringen och Internet påverkat vår relation till bilder och konstverk, inklusive alla avantgardistiska försök att skapa en ny människa och en ny värld.
Men för mig uppstår aldrig någon ny kritisk position kring frågor om eurocentrism, digitalisering och globalisering, varken ur utställningsmontaget, de enskilda konstverken eller ur katalogen. Om Poesin måste göras av alla anno 1969 tog utgångspunkt i både Marx och Lautréamont och försökte sätta samman den radikala konsten och en revolutionär politik, har jag svårt att se hur denna utställning resonerar med dagens revolutionära impulser. Och när jag kommer hem och läser katalogen från 1969 blir det uppenbart att den största skillnaden består i avsaknaden av klassperspektiv i 2015 års version.
Kanske kan det förklara varför det förefaller så okomplicerat för utställningsmakarna att vara motståndare till språkets och globaliseringens likriktande krafter? Genom att delar av den äldre katalogen finns med som faksimil måste denna dissonans förstås som en medveten del av projektet, likt en uppfordrande uppmaning till betraktaren att själv svara på de stora frågor utställningen aktualiserar.
Under utställningen Poesin måste göras av alla! 1969, arrangerades ett solidaritetsmöte för Svarta pantrarna på Moderna. Och utställningen kringgärdades av en offentlig diskussion i DN där vissa menade att utställningen måste stängas. Riksdagens revisorer menade att museet skulle syssla med konst och inte med propaganda. Olof Palme avstyrde uppmaningen att stänga utställningen. Någon liknande diskussion kommer knappast att inträffa kring Efter Babel. Men Moderna museet har heller inte valt att bjuda in eller visa sin solidaritet med dagens Pantrar i Biskopsgården eller någon annan politisk rörelse värd namnet.
